Svenska Akademien på Moriskan: tio av tio baktaktspoäng!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vilken kväll i lördags – verkligen fullt ös från första takten till sista, någon slags semilöfte om att det skulle skrivas nytt material (!) och jorå, jag dansade faktiskt! Så mycket som man nu kan göra när man står i ett folkhav fullt av snubbliga och vingliga människor, men ändå! Hoppas hårt på att det släpps något nytt och görs fler spelningar framöver!

Jag har glömt hur man dansar

En gång i tiden lyssnade jag jättemycket på musik. Hade alltid en låt i bakgrunden och blandade både kasettband, cd-skivor, MD och mp3-spår friskt. När Spotify kom så gjorde jag långa spellistor där. När jag gick ut så dansade jag. Stod och svettades och fuldansade på dansgolv eller röjde på spelningar.

Nu gör jag inte det längre. Alls. Jag vet inte när det började men det var många år sedan jag började föredra krogar med sittplats och pratvänlig volym framför dansgolv med basen dunkandes innanför bröstbenet. Och hemma har jag aldrig musik på i bakgrunden längre. Jag lyssnar på podd, eller skvalradio. Kanske orkar jag inte tänka så mycket själv utan vill höra vad andra säger om sakernas tillstånd. Kanske… nej jag vet inte. Men jag gillar mest när det är tyst nu för tiden.

Mina barn gillar att dansa nu. Dom sätter på någon obskyr musikslinga på YouTube och ba: DANSA MAMMA!

och

jag

vet

inte

längre

hur

man

gör.

Jag står alltså i mitt eget vardagsrum och skakar lite på rumpan och känner mig så sjukt obekväm medan en treåring och en femåring skuttar omkring och inte bryr sig ett endaste dugg om hur det ser ut eller hur man gör. De bara är.

Men så var jag på Timbuktu på Malmöfestivalen. Mitt sällskap fastnade i något djupt samtal vid havet så vi möttes aldrig upp utan jag var själv i publikhavet och stod där och gungade lite. Och så tänkte jag på alla år av dans jag missat. Jag har lyssnat extremt mycket på Timbuktu under mina år av blandbandsmixande och plötsligt kände jag att jag saknade det. Det gjorde mig glad.

I kväll ska jag gå på Svenska Akademien. Får se om det blir mer än bara lite gungande med knäna då. Lite kanske. Uppåt framåt.

Hur rubriksätter man ett blogginlägg om att man bor i en egen lägenhet nu?

På schemat framöver: särboskap och varannanveckaliv. En relation som förhoppningsvis kommer må bättre av att vi gör det på ett annat sätt än vad man ska. Eller ja, ”ska”. Fy fan vad trött jag är på norm alltså.

Jag har en egen lägenhet nu. 73 kvadrat som jag långsamt inreder med sånt jag älskar och med en utsikt som passar väldigt bra på instagram.

Köpte en lilarosa sammetssoffa på Blocket också, bara för att. Det blir bra det här.

En sån däringa bildbomb från Statement!

Vilken jävla helg! Det kommer ta några dagar att smälta intrycken av att ha hängt med 5000 ickemän på en tvådagarsfestival men HEJ VAD JAG GILLART! Det är något särskilt med att kunna släppa garden så totalt en längre tid, och det är även något särskilt med att fortfarande kunna ställa väskan på golvet i bajamajan vid midnatt för att det är så rent.

Och så otroligt… ja men gemytligt det är att inte ha fulla snubbar omkring sig. Ni vet de där snälla tjejerna i toakön på krogen? Tänk er att ni hänger med 5000 av dom i två dagar. Plockar undan varandras mattallrikar från borden, säger förlåt och ursäkta och gick det bra? om man råkar krocka lite i publiken. Gråter i kör när Frida Hyvönen sjunger Fredag morgon. Skriker som galningar när Gnučči drar av sin Goodah. Sjunger we’re going up up up up uu–uuhh långt efter att Loreen klivit av scen. Pratar och pratar och pratar och pratar. Fattar varandra.

Och allt detta i armkrok med några av mina absoluta bästa internetbeztisar. SÅ UNDERBART! Kommer leva på den här helgen länge länge.

IMG_8064

Hej då älskade Stefan

39887015_10156730255061096_6629937227226939392_o

Det har gått en vecka och en dag sedan vi tvingades ta det helt igenom vidriga beskedet att låta Stefan somna in. Hans staffeknän klarade inte av att bära hans tunga Grand Danois-kropp och efter att hans högra bakre korsband gått av såg man på röntgen att artrosen som han hade börjat få för två år sedan nu var mycket värre. En operation skulle innebära väldigt stor påfrestning på vänster knä som han redan hade problem med och veterinärens ”han kommer aldrig mer vara smärtfri” avgjorde.

Fy fan alltså, 47 kilo försvunnen hund känns i hela kroppen. Älskade randiga buffelnosen, nu får du leka följa John med Gilla i himlen istället.