Sagan om det förtrollade huset (repost från juli 2015)

Det var en gång ett magiskt hus där det bodde en förtrollad familj. I huset fanns ett tvättberg högt som Kilimanjaro och hur mycket de som bodde i huset än tvättade så blev berget av smutsiga kläder aldrig mindre. I huset fanns det sex rum och ett kök och hur mycket de som bodde i huset än städade så blev det aldrig rent.

I huset bodde det en liten pojke som aldrig lyssnade, oavsett vad man sade åt honom. Och där bodde även en liten flicka som kräktes hela dagarna men ändå gick upp i vikt så mycket att hon kunde ha kläder avsedda för dubbelt så gamla bebisar som hon själv.

I huset bodde en pappa och en mamma men nu skriker bebisen så vad som var magiskt med dom får vi ta en annan gång.

THE END


Ja, säga vad man vill om att lida av sömnbrist, men det fanns i alla fall starkt content på bloggen den där sommaren för 2.5 år sedan när vi precis blivit tvåbarnsföräldrar. Hade någon sagt till mig då att den lilla flickan skulle fortsätta kräkas som en fontän tills hon var ganska precis ett år – och dessutom inte sova på ytterligare två år – så hade jag nog reklamerat hela föräldraskapet och rymt till Söderhavet.

I dag var det ett rejält bakslag i ungarnas ljuvlighet (säkert för att jag bloggade i går om hur golliga dom var då), och då är det bra att det går att scrolla tillbaks och inse att det faktiskt har varit sjuttio resor värre. Lärdom av detta? Jo, när någon säger ”Åh, småbarnstiden kommer aldrig tillbaks” så är det ett löfte, inte ett hot.

2-årskalas: ljus i januarimörkret!

Idag fick jag uppleva något fantastiskt! Och nej, inte bara Lottas veganska kalasbuffé när deras yngsta fyllde två, utan det faktum att jag faktiskt var på kalas utan att konstant behöva bry mig om mina barn från ankomst till avfärd.

Lottas hus har… ja men typ fyra våningar, med liksom halvplan på varje våning. Efter att barnen fikat gick de upp och lekte i ett av kidsens rum och jag kunde sitta själv i köket och dricka kaffe och äta tårta och prata med andra vuxna människor. Det var en kvinna där som jag aldrig träffat förut och jag minns fortfarande hennes namn, var de bor, ålder på hennes barn och vad hon jobbar med. Och ja, det är verkligen något att blogga om, efter att ha lidit av sömnbristdimma i flera år.

För lyssna här: Jag känner att jag är på väg ur den där dimman efter några månader av faktiskt helt okej sömn. Periodvis sover Juno fortfarande skitdåligt, men bara under väldigt korta sessioner, och på det stora hela så kan vi nu faktiskt helt ärligt säga att jo – nu sover båda barnen oftast hela nätter. Ibland kommer någon av dem in till oss under natten och lägger sig, men de somnar oftast alltid om direkt och tortyren i att kliva upp och liksom behöva greja med något två, fyra eller tio gånger per natt, den är inte så närvarande i allt jag gör längre. Och detta har lett till att min kropp verkar minnas vad den ska göra på natten. Dvs ingenting.

Så nästanutbrändheten, väggen eller vad vi nu ska kalla det, den känns inte direkt som ett hot längre. För jag har åtminstone den ena foten i något annat nu för tiden, något som inte är lika klafsigt och tungt att gå omkring i.

Ja jävlar hörni, det är nästan så att jag själv borde ha kalas när jag tänker efter. 2018 kommer vara värt att fira, det känner jag på mig!

En vabbdag straight outta hell, inkl vrål på främmande människor som slåss

Vaknade i natt av att Sigge drabbats av Sjukan Vi Inte Nämner Vid Namn och fick således hålla båda barnen hemma idag. Dom var noll procent sjuka när morgonen kom (och jag som legat bredvid Sigge i gästrummet, på helspänn vid varje liten antydan till att smaska/gny – äntligen somnat om) – så det vara bara att kliva upp och hålla fredag som gick i hundra knyck från start.

Bra grej dock: ödet ville att vi skulle tvätta och hade därför sett till att jag redan bokat den stora och bra tvättstugan 8-12 idag. Ödet hade dock inte tänkt på att deras andra set utekläder var kvar på förskolan så inte förrän klockan 13 när overallerna ÄNTLIGEN hade torkat kunde vi bege oss ut.

Stoppade barnen i lådcykeln och trampade ner till Ribban och kastade sten i havet. Tar kanske 5:ish minuter att cykla dit från oss, och barnen älskar det! Sen ville dom bort mot Västra hamnen så då trampade vi dit. ÄLSKAR VÅR LÅDCYKEL! Obs att den har el, och det är en kombo av dessa tu jag älskar.

Barnen sprang och sprang och förutom att det var helt jävulskt kallt (dvs nollgradigt, jag har verkligen inte kvar några Ångermanländska vintergener efter elva år som skåning) så var det en bra utflykt.

Sedan kom ett par som bråkade, han gick lite före henne och hon drog i hans jackärm där han hade en telefon i handen. Dom stannade och började gapa på varandra och plötsligt knuffar mannen kvinnan med båda händerna i bröstet så hon nästan tappar balansen. Hade detta varit tidigare i mitt liv (jag skulle nog säga pre-#metoo) så hade jag nervöst börjat kolla mig omkring för att se om det fanns fler som såg vad vi såg, och om någon annan skulle säga något, eller om jag borde ditten eller om någon annan kanske skulle datten.

Nu vrålade jag istället med min djupaste och argaste röst, HEY, LÄGG AV MED DET DÄR! och sedan sparkade kvinnan mannen över knäna, han slängde hennes telefon i havet och gick därifrån med arga steg, och hon följde efter med lika arga.

Barnen stod bara och stirrade och sedan pratade vi lite om att man faktiskt inte får slåss (känslan: men varför gör ni det hela tiden då!?) och att om man ser någon som är dum så ska man säga ifrån. Det kändes väldigt bra i magen att inte bara ha stått och tvekat, och det som kändes allra bäst var att det bara kom. Jag tänkte inte. Jag såg en man knuffa en kvinna och jag blev så jävla arg! Och utan att skämmas det minsta lät mig själv stå och vråla på en främmande människa (okej, två främmande människor, för när kvinnan sparkade mot mannens knän så skrek jag typ ”sluta slåss båda två!”, en fullt naturlig reaktion som mamma till två småbarn).

Sen klättrade barnen upp på en kulle och vägrade komma ner och jag frös ihjäl och drömde mig bort tills i sommar, för då jäklar ska vi sitta på exakt den här kullen och kolla på sommarlovsmorgon live, utan overaller och vindjackor och mössar och fleecefodrade vantar. Fy fan vad gött det ska bli.

”Sigge, pojkar får inte ha klänning”

Så kom dagen när jag hörde hur en annan unge berättade för Sigge att det han hade på sig var fel. Pedagogen vid lämningen var som tur var snabbt framme och förklarade att alla får ha på sig precis vad dom vill, att i vissa familjer så har bara flickorna klänning och pojkarna alltid byxor, men i andra familjer får man välja själv och det i slutänden är upp till den som har kläderna på sig att vara nöjd. Sigge och Juno hade redan satt sig och börjat bygga lego och verkade inte bry sig så mycket om diskussionen men jag blir så himla ledsen över att vuxna människor lär sina barn att det finns regler kring kläder. Det är bara tyg, för fasen!

”Men om man klär barnen utanför normen så får man räkna med att folk reagerar”. 

Nej, det ska man inte behöva räkna med. Aldrig. Sigge ska få välja vilka kläder han vill utan att någon ska kommentera det, precis lika mycket som att andra personer som på ett eller annat sätt befinner sig utanför normen ska få göra det utan diskussion. Men visst, samhället har ju lurat i oss att det finns könade regler för kläder och frisyrer, bara två minuter tidigare kallade jag en pojke för hon eftersom han hade långt hår i tofs, och då har jag ändå en långhårig son själv. Det är ju galet att vi är så jäkla vana vid hur allt ska vara så hjärnan bestämmer saker innan vi ens hunnit tänka själva. Och det måste ju få vara okej att råka säga fel, men det är stor skillnad på att falla i normfällan och på att säga ”Jaha, har du snopp? Men då får du ju inte ha långt hår!”

 

Så länge det är hyfsat rent, hyfsat helt och hyfsat anpassat till rådande väderförhållanden så får mina barn får ha på sig precis vad dom vill, i vilka mönster eller färger som helst. De får vara lucia ena dagen och pepparkaka nästa, de får ha tights eller mjukisbyxor eller jeans. De får ha blå tröjor med traktorer eller brandbilar på lika väl som de får ha rosa tröjor med godis på. De får ha svart och vitt och grått om de vill det. De får ha byxor om de vill och klänning om de vill, och vill de ha byxor och klänning samtidigt så fine.

Det är tyg.

Och förresten så var det inte ens en klänning, det var en tunika. Den prickiga på bilden längst ner till höger. En vanlig sweatshirt som var några centimeter längre och lite mer utställd än vilken tröja som helst, och ändå reagerar en fyraåring:ish med att det är fel. Bra jobbat samhället. In i boxarna bara kids, och stanna där.

Glöm det. Jag tänker plocka ut mina barn därifrån.

Vår pod är så otroligt bra! Och har världens snyggaste logga!

Lyssnar ni på min och Hertzmans pod? Såg att Peppe efterfrågade feministiska poddar och här kommer ett tips till henne och er andra som kanske inte lyssnat än: lyssna på oss! Vi har än så länge spelat in tolv avsnitt, varav tre med gäster (Anna Apan, Mikael i kjol och Beyoncé Björck, och släpper ett nytt avsnitt varannan måndag. Imorgon är inte en sådan måndag, men har ni inte lyssnat än så finns det alltså ungefär tolv härliga timmars poddande redo att stoppa i öronen i väntan på avsnitt 13. Så här säger recensionerna på iTunes än så länge:
 

Och så loggan då, som min barndomskompis Moa gjort (som även gjort A Bushel & a Pecks logga), HUR SNYGG!?!?