Skånsk sommar med barn! Stenshuvud & Café Annorlunda plus Ales Stenar

Här kommer tips på en bra dagsutflykt från Malmö – Stenshuvud! Helt på andra sidan kusten och så vackert så man svimmar. Nej inte riktigt, men ni fattar. Traditionsenligt så stannar man på Café Annorlunda och äter deras kakbuffé innan man kör de sista 200 metrarna till parkeringen för att sedan knata uppför berget (okej, vi är i Skåne, så ”berget”).

Barnen ba: Nä inte kakor, GLASS! Herregud. Var tog mina kakgener vägen?

Kolla! Vi kom upp! Barnen är väl där bakom vid klipporna någonstans. Och med ”vi” så menar jag allihopa inklusive Linda! Så här små var barnen sist hon hälsade på, tiden va!?

Sedan körde vi vidare och tog ett körvstopp någonstans längs vägen som såg ut precis så som jag tror att Kuba ser ut. Och när körven var slut styrde vi bilen mot…

… Kåseberga! Nu skulle det turistas deluxe! Lite molningare vid sydkusten denna annars fina sommardag.

Efter att ha bestigit ytterligare ett ”berg” kom vi upp till detta – Ale Stenar! Ett helt PERFEKT utflyktsmål för barn med mycket spring i benen, jag vet inte hur många ”berg” mina barn skulle behöva erövra på en dag för att få slut på energi, men uppenbart är att två inte räckte.

Kolla så springvänligt liksom!?

Och sedan gick vi ner och så åkte vi hem och så var den dagen slut!

Midsommarbonanza i Beddinge!

Packade en lånad bil (tack Kadrie!) och körde till Beddingestrand för häng med 3 x barnfamiljer (tack Lotta och mamma!). Väldigt perfekt firande inkl klassisk byamidsommarstångsdans och dopp med fötterna i havet. Lite blåsigt och inte supervarmt, men soligt och fint ända tills det var dags för tårta och kaffe, så det tog vi inomhus.

För att sammanfatta den svenskaste tradition vi har med det svenskaste ord vi har: lagom!

Jag har steriliserat mig idag

När jag var gravid i vecka 29+3 fick vi veta att vi på grund av min plötsligt förkortade livmodertapp förmodligen skulle få en prematurbebis och jag blev sjukskriven med ordinerad vila. Graviditeten före det var ett så kallat uteblivet missfall med tvillingar som slutade med en skrapning i vecka 13. Med Juno blev vi inskrivna på Specialistmödravården i Lund direkt från plusset eftersom de aldrig hittade en förklaring till varför Sigge höll på att födas för tidigt (stoppades upp två gånger och sedan föddes han ändå inte förrän i vecka 42+0 den lille lurifaxen) – och fick köra skytteltrafik till Sus för att få vaginala ultraljud varje vecka för att hålla koll. Blödde i omgångar i början gjorde jag också, så jag var helt övertygad om att det skulle bli missfall. Och så hela jobbet med att kräva planerat snitt på grund av min totala misstro mot förlossningsvården.

Kort sagt: Jag tycker att det är asläskigt, vansinnigt psykiskt ansträngande och extremt överskattad att vara gravid och föda barn.

Nästa år fyller jag 40. Det är helt orimligt att ens tänka tanken att skaffa fler barn – och att separera, träffa en ny och starta om med den nya känns ju ännu längre bort. Sedan jag började ta Efamol mot min pms känns än mer orimligt att äta p-piller och inga andra preventivmetoder känns aktuella.

Så idag har jag steriliserat mig. Självklart inte genom ett spontant beslut på en drop in-tid, det har tagit några månader att komma hit. Ni som har lyssnat på Hertzman & Geyerhofer-poddavsnittet om detta vet hur jag tänkt med att vara den som gör operationen (det är ett större ingrepp för en person med livmoder än en person med pung) men enkelt förklarat så är detta mitt sätt att ta ansvar för att aldrig mer utsätta min kropp för en graviditet.

Jag har ju bloggat tidigare om att två barn är precis vad som är lagom för vår familj och det kände jag alldeles extra starkt i dag när jag kom hem från sjukhuset. En unge på varje sida av mig i soffan, jag var illamående och snurrig efter narkosen med smärtor i hela överkroppen, men med en helt övertygad känsla av att alla som ska vara här är redan på plats.

Bara fråga om ni undrar något, jag tyckte att det var svårt att hitta info när jag googlade så jag svarar gärna!

Sagan om det förtrollade huset (repost från juli 2015)

Det var en gång ett magiskt hus där det bodde en förtrollad familj. I huset fanns ett tvättberg högt som Kilimanjaro och hur mycket de som bodde i huset än tvättade så blev berget av smutsiga kläder aldrig mindre. I huset fanns det sex rum och ett kök och hur mycket de som bodde i huset än städade så blev det aldrig rent.

I huset bodde det en liten pojke som aldrig lyssnade, oavsett vad man sade åt honom. Och där bodde även en liten flicka som kräktes hela dagarna men ändå gick upp i vikt så mycket att hon kunde ha kläder avsedda för dubbelt så gamla bebisar som hon själv.

I huset bodde en pappa och en mamma men nu skriker bebisen så vad som var magiskt med dom får vi ta en annan gång.

THE END


Ja, säga vad man vill om att lida av sömnbrist, men det fanns i alla fall starkt content på bloggen den där sommaren för 2.5 år sedan när vi precis blivit tvåbarnsföräldrar. Hade någon sagt till mig då att den lilla flickan skulle fortsätta kräkas som en fontän tills hon var ganska precis ett år – och dessutom inte sova på ytterligare två år – så hade jag nog reklamerat hela föräldraskapet och rymt till Söderhavet.

I dag var det ett rejält bakslag i ungarnas ljuvlighet (säkert för att jag bloggade i går om hur golliga dom var då), och då är det bra att det går att scrolla tillbaks och inse att det faktiskt har varit sjuttio resor värre. Lärdom av detta? Jo, när någon säger ”Åh, småbarnstiden kommer aldrig tillbaks” så är det ett löfte, inte ett hot.