Svenska Akademien på Moriskan: tio av tio baktaktspoäng!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vilken kväll i lördags – verkligen fullt ös från första takten till sista, någon slags semilöfte om att det skulle skrivas nytt material (!) och jorå, jag dansade faktiskt! Så mycket som man nu kan göra när man står i ett folkhav fullt av snubbliga och vingliga människor, men ändå! Hoppas hårt på att det släpps något nytt och görs fler spelningar framöver!

Jag har glömt hur man dansar

En gång i tiden lyssnade jag jättemycket på musik. Hade alltid en låt i bakgrunden och blandade både kasettband, cd-skivor, MD och mp3-spår friskt. När Spotify kom så gjorde jag långa spellistor där. När jag gick ut så dansade jag. Stod och svettades och fuldansade på dansgolv eller röjde på spelningar.

Nu gör jag inte det längre. Alls. Jag vet inte när det började men det var många år sedan jag började föredra krogar med sittplats och pratvänlig volym framför dansgolv med basen dunkandes innanför bröstbenet. Och hemma har jag aldrig musik på i bakgrunden längre. Jag lyssnar på podd, eller skvalradio. Kanske orkar jag inte tänka så mycket själv utan vill höra vad andra säger om sakernas tillstånd. Kanske… nej jag vet inte. Men jag gillar mest när det är tyst nu för tiden.

Mina barn gillar att dansa nu. Dom sätter på någon obskyr musikslinga på YouTube och ba: DANSA MAMMA!

och

jag

vet

inte

längre

hur

man

gör.

Jag står alltså i mitt eget vardagsrum och skakar lite på rumpan och känner mig så sjukt obekväm medan en treåring och en femåring skuttar omkring och inte bryr sig ett endaste dugg om hur det ser ut eller hur man gör. De bara är.

Men så var jag på Timbuktu på Malmöfestivalen. Mitt sällskap fastnade i något djupt samtal vid havet så vi möttes aldrig upp utan jag var själv i publikhavet och stod där och gungade lite. Och så tänkte jag på alla år av dans jag missat. Jag har lyssnat extremt mycket på Timbuktu under mina år av blandbandsmixande och plötsligt kände jag att jag saknade det. Det gjorde mig glad.

I kväll ska jag gå på Svenska Akademien. Får se om det blir mer än bara lite gungande med knäna då. Lite kanske. Uppåt framåt.

Skickades plötsligt tillbaks till mitten av 90-talet

Skärmavbild 2018-03-11 kl. 00.16.22.png
Kolla avsnittet här.

Alla som lyssnade på Nirvanas MTV unplugged-album på repeat under 1994 räcker upp en hand. Jag vet att jag gjorde det. Jag stod med min snowboard, en grön-vit GNU, uppochnervänd över två stolsryggar och vallade så det luktade vax i hela huset. Väggarna var fyllda av tidningsurklipp om Kurt Cobains död. Jag var knappt 15 år och längtade bort och iväg och kände mig så otroligt malplacerad var jag än var, förutom på snö.

Hur hamnade jag i denna tillbakablick då, en underkyld lördagskväll i mars? Jo, jag fastnade (som alltid på kvällarna nu känns det som) framför Kunskapskanalen och i dag bjöds det på avsnitt tre av 90-talets USA, en dokumentärserie som precis skickat mig tillbaks 25 år i tiden. Från Nirvana till Missy Elliot, från Alanis Morrisette till Lauryn Hill. Från Shania Twain till Eminem. Och så lite Spice Girls, ‘Nsync, Britney Spears, Christina Aguilera och Backstreet Boys. Jag har lyssnat på allt, i olika omgångar. Mindre på någon, mer på några andra. Kan varenda stavelse på Jagged Little Pill och The Marshall Mathers LP (okej, googlade nu, den kom ut år 2000 men ändå).

Och jag inser när jag sitter här i soffan att det inte finns något årtionde i mitt liv där musiken känns så mycket. Så äkta. Tänk så många känslor man kan ha i kroppen från att man är elva tills att man fyller 21. Det är ju magiskt när man tänker efter.

*gör förvånad-smiley-min*

Alltså, nu sitter dom på Godmorgon Sverige och säger bland annat att ”hiphopen är här för att stanna”. Vafalls? Har den varit på väg bort? När? Ibland känns panelerna på SVT lite som ett besök på Jurassic park.

Jag vet inte vilket intryck jag ger här i blöggen, men större delen av 00-talet ägnade jag åt att lyssna på hiphop. Företrädesvis svensk. Här är några låtar som gått varma på både kasettband, cd och md (!) i det geyerhoferska hemmet.

Vad lyssnade ni på under 00-talet? Förutom svensk hiphop/baktakt har Eminem och Lars Winnerbäck spelats flitigt här hemma. Jag är en sån där jobbig människa som kan lyssna på samma låt hundra gånger i sträck om jag fastnat för nåt, dessutom är jag en helt galen periodare, ibland går samma artist på repeat i fyra dygn, sen lyssnar jag bara på radio i några veckor följt av en månad i tystnad med tv:n som enda bakgrundsljud när jag är hemma. Tobbe blir galen under de perioderna och gapar om att ”det är begravningsstämning här hemma” och sätter på någon skränig musik på högsta volym så jag blir arg och måste gå ut med hunden för att få lugn och ro i hjärnan.

Jag lyssnar dessutom ALDRIG på musik i lurar, inte ens när jag springer eftersom jag ”inte skulle höra ifall en styckmördare smög upp bakom mig”. Ety det händer så himla ofta. Nu är jag inne i en ganska tyst period, varvat med att lyssna på den här gamla godingen (tänk vad tv-reklamen kan göra med ens musiklyssnande?) på repeat:

 Hur ser din relation till musik ut?

Du kan om du vill, du vill så du ka-a-an

Finfint parkhäng på Landskronakarnevalen i går, vi satt i parken som hade temat rotrock och lyssnade på reggae hela dagen, och som grädde på moset avslutades hela karnevalen med att Svenska Akademien gjorde en av sina come back-spelningar. Så. Otroligt. Bra. 
När jag först kom i konstakt med fallskärmshoppningen så spelade Svenska Akademien på fallskärmsklubbens altan (!). Det var 2003 och den tredje och sista friflaj-festivalen och merparten av alla som var med i går lärde jag känna den sommaren. Tio år är en ganska lång tid, långt ifrån alla hoppar fortfarande och det var så sjukt kul att det här blev lite som en slags jubileumsspelning för oss. 
Körde hemifrån klockan 14 och kom hem klockan halv fyra i morse. Känns som att jag supit i en vecka, nu ska jag vila fram tills bäbisen kommer.