Uppkörningen, en lååång beskrivning

Jaha, hur gick det då till när jag fick mitt kort, fem månader efter lektion nummer ett
Jo, det började med att jag kom till mc-banan strax före klockan 12. Jag körde dit i bil och min kompis Jenny körde dit hojen. På plats fanns en 16-årig kille som skulle köra upp på en 125:a, och hans körskollärare Peter. Peter hade lovat min körlärare att han skulle hålla lite koll på mig när jag provkörde banorna och övade 70- och 90-bromsningar.

Sagt och gjort, jag och 16-åringen körde banorna, fick lite tips och var på allmänt gott humör. Efter en stund kom en 21-årig kille som också körde upp som privatist. Strax efter klockan 13 kom trafikinspektören som hade med sig en trafikinspektörselev. Vi samlades och gick igenom hur allt gick till och så lottade vi om vilken lågfartsbana vi skulle köra, samt vilket håll undanmanövern i högfarten skulle vara på. Det blev lågfartsbana två med start runt vänster kon, och undanmanöver till vänster. Jag har tränat båda banorna och båda hållen på undanmanövern så pass mycket att det inte gjorde någon skillnad för mig, det var jäkligt skönt att slippa den stressen.

Provet går till så att man gör 1) lågfart 2) högfart 3) bromsprov och klarar man det så kommer man vidare till att köra i trafiken. Men klarar man inte lågfarten kommer man inte vidare till högfarten, klarar man inte högfarten kommer man inte vidare till bromsningen. Först gör alla deltagare banorna, sedan kör de som kommit vidare sin trafikrunda.


Lågfarten, körs jeeeetesakta, cirka 2-3 km/h.


Högfarten, körs i minst 50 km/h.

Sedan fick vi bestämma i vilken ordning vi ville köra banorna. 16-åringen började, så jag, körlärar-Peter och 21-åringen (och hans pappa) fick köra våra motorcyklar till infarten till banan, och alltså inte vara publik när han körde. Vid infarten står en busskur som de som väntar får använda som tillhåll, så vi hängde där och drack lite vatten och käkade naturgodis och försökte låtsas om att vi inte höll på att kissa ner oss av nervositet. Vi såg att 16-åringen fick köra om högfarten en gång eftersom han rev en kon vid första försöket men resten gick bra. När man tar fart för 70- och 90-bromsningarna kör man ut till starten av banan så vi gjorde lite handklapp och tummen upp till honom när han stod och laddade. Efter andra bromsningen kom han glädjestrålande tillbaks, redo för trafiken. Sedan var det 21-åringens tur och han klarade också alla banorna. 
Bara jag kvar. 
Jag darrade lite när jag startade hojen och körde ner på banan där inspektören och hans elev stod och väntade. Jag fick parkera hojen i starten av lågfartskorridoren och ta av mig hjälmen och handskarna. I säkerhetskontrollen fick jag kolla el och belysning, vilken känns som den lättaste, det var gött. Tände och släckte lite lampor och kollade tutan och sånt. Sedan fick jag leda motorcykeln både framåt och bakåt tills jag stod med bakhjulet på rätt linje. Då fick jag ta på hjälm och handskar och köra när jag kände mig redo. Jag startade hojen och kollade igenom banan noga medan jag tog några djupa andetag. Sedan la jag i ettan och körde iväg. 
Inga fötter i marken, inga välta koner, inget vingel. När jag stod med framhjulet på rätt plats stängde jag av hojen och vände mig mot inspektören som kom emot mig. 
”Jättebra. Då tar vi högfarten”, sa han.
Och här borde jag ju ha känt något i stil med WOOHOOO, jag klarade det svåraste!!! men istället fick jag mer en känsla av ”WHAT, var det ALLT? Som jag har slitit, som jag har kämpat, alla dessa timmar jag har lagt ner på det här och så är det över på en minut och allt jag får när jag klarar det är ett ”Jättebra, då tar vi lågfarten”? Var är min konfetti? Var är orkestern som spelar ompa ompa? Var är mitt fucking FYRVERKERI som skjuter ut en kaskad av stjärnor som bildar orden
MAJSAN
KLARADE
LÅGFARTSBANAN
över himlen? Alltså – besvikelsen över detta, mina vänner. 
Men men, det var bara att köra iväg och ställa sig vid starten för högfarten och vänta på att inspektören ställt sig på rätt ställe. Jag visualiserade vändningen ett par gånger innan jag slängde i ettan, tvåan, trean, kom skitbra in i undanmanövern i lite över 50, höll jämn fart till näst sista konen, kopplade ner till tvåan och bromsade (90/10 hand/fot) och vände kontrollerat och med god marginal (till vänster), kom upp snabbt i 50 igen och gjorde en perfekt inbromsning. De kom bort till mig och inspektören sa ”Erik sa att han tyckte att det såg bra ut. Och jag håller med. Nu ska du bromsa”. 
Jag körde med gott självförtroende bort till de andra för att ta min ansats, de gjorde tummen upp och jag drog iväg. Fick göra om 70-bromsningen en gång eftersom jag var lite för mesig men fick godkänt på försök nummer två. 90-bromsningen satte jag på första. 
”Bra jobbat Mirijam, då är det bara trafiken kvar”. 
JAG HADE KLARAT DET! Konbane-erövrare Mirijam Geyerhofer körde glad som ett barnkalas ut till de andra och gjorde en liten glädjedans. 16-åringen ifrågasatte förmodligen det faktum att jag var dubbelt så gammal som honom.
Vi valde att ha samma körordning i trafiken så jag fick hänga i kuren ett tag till medan 16-åringen och 21-åringen körde. Båda klarade sig, stor glädje i kuren. När 21-åringen och hans pappa åkt hem så var det bara jag kvar och jag darrade lite på fingrarna när jag ställde in ljudet på walkie talkien och stoppade ner den i innerfickan. När man kör upp ska man inte låtsas om inspektören utan köra självständigt, tex inte vänta på en lucka stor för två, eller bromsa tidigare i en korsning för att inte den bakom ska få rött ljus medan man själv kör. Man ska inte heller se ut som en elev så att bilar visar extra hänsyn. Dags för mitt livs första hojtur utan neongul övningskörningsväst alltså. 
Körningen gick genom stan och sedan ut på E22, lite motorväg, lite landsväg och sen hem igen. Kanske… 30 minuter? När jag märkte att vi var på väg tillbaks kände jag att jag skulle klara det. Eller åtminstone att jag kört precis som jag hade planerat och inte fått hjärnsläpp och gjort något korkat. ”Om inte det här duger så ska jag väl inte ha något kort än” minns jag att jag tänkte när vi kommit tillbaks och jag fumlade med spännet till hjälmen och gick bort till inspektören. 
Han tog fram sin pärm ur packboxen på motorcykeln och utan att röra en min frågade han vem jag haft som handledare. Då blev jag nervös igen.
”Ehh, Jonas och Åke lite här i Kristianstad förra veckan, och så Mårtenssons i Malmö lite i somras, annars har jag mest kört privat med min kille”, svarade jag. 
”Mmhhmm… För du kör nämligen jättebra”.
”Okej… Det känns som att det kommer komma ett ‘men…’ nu?
[insert evighetslång tysssssstnad]
”Nej, inga men. Jag får be att gratulera till ett godkänt körprov”
Jag jublade och studsade omkring och ba FÅR JAG KRAMA DIG? och utan att vänta på svar slängde jag mig runt halsen på den återhållsamme och något avvaktande inspektören. Sen kryssade han i den gröna JA-rutan på mitt papper och tog mig i hand (inga fler kramar) och gratulerade mig igen och sa åt mig att köra försiktigt. Och sen drog han. Och där stod jag kvar med både bil och hoj och tusen fjärilar i magen, tog en bild på JA-rutan och mms:ade Tobbe och kände hur all nervositet släppte. 
Jag klarade det.
JAG KLARADE DET! 

Om jag har krypkört i dag? SÅKLART!

Alltså hallå, jag kan det här nu! Liksom på riktigt! Från att stel som en vandrande pinne ha försökt få runt motorcykeln genom att febrilt rycka i styret så vänder jag nu helt smooth med hojen lutad inåt medan jag själv mer… ja, men typ hänger på utsidan. Om ni fattar?

Och från att ha tänkt

DET KOMMER AAAALDRIG GÅÅÅ

till att börja tänka positivt i stil med

JAG SKA FANIMIG KRYPKÖRA SNYGGAST AV ALLA

så är jag nu i stadiet

JAG SKA SLUTA SOM JOURNALIST OCH BÖRJA JOBBA PÅ CIRKUS MED ATT KÖRA MOTORCYKEL I EN SÅN DÄR GALLERBOLL!

Majsan. Från noll till hundra på en vecka eller två. Sån är jag.

GUUUU vad jobbigt att lyckas jämt!

Hörrni, jag har ett litet problem. Eller, litet och litet, det är ett helt jävla enormt problem faktiskt, nämligen att min prestationsångest börjar gå överstyr. Alltså, på riktigt.

Jag håller ju som bekant på att ta mc-kort och för några veckor sedan så bokade jag en uppkörningstid. Och även om jag inte kör helt exemplariskt jämt så vet jag att jag faktiskt är tillräckligt duktig för att klara det, men jag är så jävla nervös att jag vill svimma/kräkas/dö när jag tänker på det. Först fick ingen veta när tiden var, inte ens Tobbe. ”Om några veckor” hette det, för att slippa pressen lite (som ni kanske märkte så var det en del snack om teoriplugg ett tag och plötsligt en dag ba: ”Jag klarade det!”) utan något slags förvarnande ”håll tummarna på tisdag för då skriver jag prov”-inlägg.

Jag pallar helt enkelt inte att folk ska fråga hur det har gått och så får man stå där och skämmas och ba ”Nä det gick inte så bra, gråt, böl, snyft”. Men, jag klarade ju teorin, med stor marginal till och med, och det är precis exakt det som är grejen:

Jag misslyckas inte. 

Det är inte jag. Jag ger mig fan på något och så genomför jag det. Allt från millopp som jag inte har tränat inför, till att ta fallskärmscert och få drömjobbet. Nog fan tar jag mig dit jag vill. Alltid. Och det i sig är ju i och för sig den totala motsatsen till ett problem, men nu är jag så rädd för att misslyckas att jag blir helt paralyserad av nervositet istället. Och istället för att peppad och glad ba ”JAG SKA KÖRA UPP DEN XX OKTOBER!!!” så smyger jag med det som att det vore den största hemligheten i norra Europas historia.

Och – för att förtydliga –  jag fattar ju att folk verkligen inte bryr sig om huruvida jag klarar min uppkörning eller inte. Det är liksom inte så att jag och min lågfartsbana är centre of the universe och att uppkörningstiden står uppskriven i fler kalendrar än min egen, men eftersom jag är så van vid att klara allt på första försöket så blir min egen press på mig själv sjukt jobbig. Ja ni vet, duktig flicka-syndrom deluxe etc.

Nu varvas den mentala peppen mest med mentala skräckbilder av hur jag nervositetskräks rätt ut över bensintanken när det är min tur att köra konbanorna.
JAG VET att folk bara kommer säga typ ”Oj. Synd. Men du klarar det nästa gång” och sen glömma bort det, medan jag själv är fifty-fifty svinnervös för att:
1) misslyckas för misslyckandets skull
2) misslyckas för att faktiskt inte få det där åtråvärda mc-kortet som jag ändå tycker att jag förtjänar.

Sååå – eftersom ni kan och vet allt så tänkte jag be om tips på hur man bäst slappnar av när det har gått så långt att är det faktiskt är nervositeten som riskerar att sabba allting.
Ja, och att ni håller en tumme eller två för mig på onsdag.

(DÄR! Jag sa det! JAG  TILL OCH MED SKREV DET PÅ BLOGGEN!) 

*dör av skräck*
*avpublicerar inlägget och ändrar*
*ändrar tillbaks igen med darriga fingrar*
*djupandas noggrant och fokuserat i en papperspåse*
*går och tränar på att nervositetskräkas snyggt och med bibehållen värdighet*