Race report Malmö halvmarathon

Jahaja, i går var det den 1 oktober och dags för Malmö halvmarathon, loppet som jag storstilat anmälde mig till i våras och skulle ha som en ordentlig grand finale på min oerhört löpfyllda sommar. Well, det blev ju inte riktigt så och så här i efterhand kan jag dessutom konstatera att jag måste vara den svenska löpare som springer flest lopp per träningstillfällen – sedan i maj har jag sprungit elva pass, varav fem har varit lopp. Mina enda två löprundor i juni var Malmöloppet och Klövernmilen till exempel. Hehe.

Jaja, skit i det, så här pepp var jag i alla fall när jag bad en okänd tjej i toakön att ta en bild på mig innan starten. Här vill jag gärna flika in att det hade varit enormt trevligt med kanske hundra extra bajamajor uppställda någonstans på stadionområdet, för det var ganska lång kö bakom mig (till endast fyra bås) och jag var i startfållan endast fem minuter innan start och missade tyvärr uppvärmingen. Bra val att ta toabesöket där ändå eftersom det inte fanns någonstans att kissa efter hela banan sedan, något jag på denna bilden fortfarande var lyckligt ovetandes om. #postpreggoproblem

Klockan 15 gick startskottet och sedan fick man gå jättesakta i några hundra meter innan flaskhalsen släppte. Sedan var det bara att jogga på, det kom en till flaskhals på ett ställe precis innan första kilometermarkeringen men fältet glesnade sedan väldigt snabbt. 2100 löpare var anmälda och 45% sprang Malmö höstmil och 55% halvmaran. Banan var ganska lik delar av Midnattsloppet och Malmö är ju platt som en pannkaka och en dröm för trötta löparben så det var bara att kuta som vanligt. Förutom att Södergatan kunde varit aningens bättre markerat så att lördagsshopparna fattade att det gick ett lopp där så var biten genom stan helt okej. Min taktik var att springa sakta för att orka så långt som möjligt (har ju aldrig sprungit längre än typ 13 km), vilket efter ett tag visade sig vara ganska korkat eftersom man ju får ett helt annat löpsteg om man ändrar fart, och jag var ganska sliten i benen redan vid åtta kilometer.

Så här gick banan, helt vansinnigt provocerande att vi som skulle springa det långa loppet också var tvungna att springa ett varv inne på stadion där målet för Höstmilen var. Känslan av att det snart var över spreds i kroppen när målet kom närmare och folk hurrade men nähä, då var det bara att fortsätta kuta (och försöka ta sig förbi dem som sprungit klart och stod och snicksnackade vid passagen ut) LIKA LÅNGT OCH LITE TILL.

Hade på förhand kollat banan och tänkt att det nog skulle vara segast mellan 13.5 och vattnet strax efter 18 km och oj så rätt jag hade. Det började bli tungt i benen och jag varvade joggandet med att gå 50 meter här och 50 meter där. Kilometerskyltarna kom ändå tätare än vad det kändes som i benen men strax innan jag kom till vattnet vid 15 så kom den. Krampen. Och nu menar jag inte att jag blev stum eller fick mjölksyra eller nåt sånt trams, nej det här var något av det obehagligaste jag varit med om. Tänk såna där ofrivilliga muskelryckningar man kan få i ögonvrån, fast tusen miljarder gånger värre. Man kunde se genom byxorna hur det liksom ryckte och drog vid muskelfästena på insidan av låren och det… pulserade? typ inuti musklerna. Extremt märkligt, men sjukvårdspersonalen sa att så länge det inte gjorde ont så var det inte farligt och att jag kunde fortsätta om jag ville. Och det ville jag ju, men uuuuh vad tufft det var.

Alltså mellantiderna här symboliserar SÅ BRA hur loppet kändes. Passerade 15 km på 2.00.18 och sen tog de sista 6 kilometrarna 53 minuter. Haha, fy fan. Så länge jag joggade gick det bra, men när jag var tvungen att gå så kom krampen liksom krypande och det gick inte att stretcha ut heller, bara knåda lite när det var som värst och fortsätta springa. Vid 17 km kom det även på utsidan på högra låret och började kännas även i höger vad och då blev jag förbannad på riktigt – vad är jag för idiot som tror att jag kan springa en halvmara utan problem när jag inte tränat ordentligt på hela sommaren? För helvete. Jag traggade på och gick och sprang och gick och sprang och stannade och tryckte på mina spattiga ben och höll på så tills jag kom till 20-kilometersmarkeringen och tänkte att om jag bara håller ut tills jag kommer in på stadion så kan jag i alla fall krypa den sista biten. Och det var först när jag var halvvägs runt inne på stadion som jag kände att jo, jag kommer fanimig klara det!

Kom i mål, fick min medalj och gick rakt mot sjukvårdarna och ba: Hjälp mig! Eftersom jag var bland de sista i mål så stod det typ 15 pers redo att hjälp mig och jag fick resorb, en banan och hjälp att stretcha benen tills den bubblande känslan i musklerna släppte. 

Minen här? Lika delar glädje och chock! Men alltså – jag klarade det fanimig, jag tog mig igenom min första halvmara, otränad och jävlig med dödskramp och allt. Hurra för mig!

Race report – Midnattsloppet Malmö 2016


Det började så bra. Hittade ett nagellack som matchade tröjan perfekt och kände mig allmänt i form även om jag var lite fundersam på hur jag skulle lägga upp dagen för att kunna springa snabbt så sent på kvällen.


Cyklade ner till studion vid 19:45 eftersom jag bjudit in till lite pre run hang out. Mycket praktiskt att ha jobbet i direkt anslutning till startfållan! Passerade målet och skapade mig en mental bild av att korsa mållinjen på helst min snabbaste tid någonsin, men annars min näst snabbaste.

Känsla så här i efterhand för den tanken: Ha ha ha.


Vatten och socker. Kändes som lagom uppladdning.


Hela gänget minus min instagramkompis @skrotskatan som fotar. Tjejen nedanför mig är en av mina äldsta barndomskompisar som kom ner från Linköping med fyra kompisar, och tjejen till vänster om mig är min instagramkompis @h_froderberg som jag träffade första gången live i går, precis som @skrotskatan. Internet är bäst!


På väg mot starten på Hamngatan, megamycket jippo med musik, discoljus och brinnade eldar när startskottet gick.


BOOM! ELD! Vet inte vad som var i fyrverkerierna, men det var svinhalt precis under startbågen och luften var fylld av någon slags fotogenliknande dis vilket inte var jättetrevligt.

Sen bar det av. Jag hade ju en idé om att springa mitt snabbaste eftersom jag ALLTID har en löplunk på 6.5 minuter per kilometer vilket konstant ger mig tider på några minuter över timmen, och aldrig känner mig slutkörd efter ett lopp. Har varit livrädd för att springa för snabbt att jag inte orkar springa hela vägen, men tänkte att det fick bära eller brista, här skulle kutas!

Så jag kutade! Och kutade. Och ku-u-u-utade. Och det var så jävla jobbigt. Vid 3.5 km var jag tvungen att stanna och dricka (what?) och det gick sedan helt överjävligt segt fram till 6.5 km där jag kände mig tvungen att smita in på en vinglig bajamaja och kissa för att få bort alla hjärnspöken om att kissa på mig. Drack vatten och hällde lite nerför ryggen och blaskade lite på armarna eftersom det var så. jävla. varmt. trots att starten gick 21:50. Malmö som annars är känt för sin blåsighet var dessutom helt vindstilla så det var riktigt svettigt.

Fick ny energi och drog iväg, kände mig stark och pigg igen! I typ 300 meter, sen ville jag dö igen. Tog mig de sista kilometerna på ren viljestyrka medan jag håglöst såg på klockan hur minuterna tickade på och jag passerade 60 minuter alldeles för långt före mållinjen. De sista 1.5 kilometerna var det svag svag sluttning nerför Södra Skolgatan men jag ville ändå bara ge upp och gå.

GÅ!?! I NEDFÖRSBACKE!?!

När jag kom till målfållan så orkade jag inte ens spurta. Det kändes helt omöjligt att göra ens minsta lilla fartökning, jag bara småjoggade tills jag fick vatten, banan och kexchoklad och en medalj UTAN NÅGOT BAND = går inte att hänga upp på min medaljhjort. Så sjukt besviken över min insats vilket ackompanjerades fint av att coverbandet spelade The båtten is nådd när jag segade mig över Stortorget.

Nej fy fan.

Kollade den officiella tiden som blev 1.08.54, alltså två sekunder snabbare än på Klövernmilen vilket faktiskt gör det till min snabbaste mil i år, även om det kändes som att springa i sirap nästan direkt från start.

Målsättning för höstens löpning:

  • Träna intervaller
  • Köra backträning
  • Steppa upp knipövningarna. Så här kan jag ju inte ha det.

Det känns inget annat än HELT orimligt att jag ska springa Malmö halvmaraton om en månad, just nu vill jag bara elda upp mina löpskor, slänga pulsklockan i havet och börja med e-sport istället. 

VINN startplats till Midnattsloppet i Malmö!

Snart är det dags! På lördag klockan 21:50 för min del närmare bestämt! Är du också sugen på en plats i valfri startfålla så lämna en kommentar på det här inlägget (eller på Move it Mama) senast klockan 12:00 på torsdag den 25:e så drar jag en vinnare då! 
Här är banan för den som är nyfiken: 

Några tankar från min sida: Uppskattar att vi ska springa ”fel håll” genom Västra Hamnen, alla Malmömilar och liknande har alltid gjorts på högervarv. Bra med två vätskestationer på rimliga platser, kul med massa skoj efter vägen, kul att start och mål är i centrum.
Övrigt: ÄLSKAR att starten är precis vid studion så jag kan kissa så tätt inpå startskottet som möjligt, och att det även finns toa vid både 3.5 km och 6.5 km där vattnet är, så då slipper jag noja över det. Fasen alltså, har fått en sådan jäkla hang up på toabesök vid lopp nu för tiden! Det är Båstadloppets fel! 
Ser i alla fall sjukt mycket fram emot detta men undrar hur jag bäst lägger upp dagen när jag ska springa så sent. När jag var på Miriam Bryants spelning förra veckan stod jag och gäspade stort klockan 21:45 och insåg att vaffan, om tio dagar ska jag vara aspigg och aspepp på att kuta en mil vid den här tiden!?!
Vet ju av erfarenhet att jag alltid presterar bättre på lopp som går på eftermiddagen jämfört med förmiddagslopp men det här är ju liksom… Ja, mitt i natten. När äter man? Sover man middag? Hur mycket dricker man och när? Jättetacksam för alla tips! 
Och som sagt: Är du också sugen på en plats i valfri startfålla så lämna en kommentar på det här inlägget (eller på Move it Mama) senast klockan 12:00 på torsdag den 25:e så drar jag en vinnare då! Heja!

Norrlandssemester dag sex sju och åtta

Jag springer! Mina taxben jobbar på med min löputmaning som jag fick av Linnéa (40 km under mina 12 dagar här) och så här ser jag ut efter sex av åtta jobbiga backiga kilometer. Tänker att det bygger både pannben och rövmuskler inför Midnattsloppet!?


Åkte till Edsele och min gamla låg- och mellanstadieskola där huvudbyggnaden nu är ett gammalt ruckel. Tobbe och Stefan testade rutschkanan som tillhör friskolan i gamla matsalen/lekis-byggnaden, den fick mycket väl godkänt.


Det har varit väldigt blandat väder men mest 1) sol eller 2) åska. En dag körde vi med ungarna och fikade och kastade sten i älven, det var poppis. Försöker träna Sigge i att man bara ska kasta sten i vatten pga kastar sten överallt hela tiden på ett ytterst livsfarligt sätt.


Jag har sprungit lite mer. Här hade jag sprungit 11.5 kilometer till Spegeldammen som ligger precis så långt från mina föräldrar och det var SÅ MÅNGA BACKAR att jag trodde att jag skulle avliva i hettan. När jag kom fram gick jag bara rakt fram till strandkanten, tog av mig ner till underkläderna och klev i. LJUVLIGT!

 

Sen har jag jagat denna lille spjuver och hans lillasyster hundra varv runt jorden om man räknar ut sträckan. Våra barn är sådana rymmare, de bara drar iväg jämt. Varför vill dom inte vara med oss, vi som är så skojiga?

Istället för löpning – tröstshopping

Har varit sträv och hostig i halsen ett tag och tänker att det nog är kroppen som hälsar att den vill 1) lugna ner sig lite och 2) sova mycket. Tyvärr får den inte göra något av det och då är det klart att den blir lite arg.

I alla fall så råkade jag surfa runt lite på nätet och plötsligt hade jag hittat Sportamores rea. Hoppsan. Såg att mina favoritlöpskor, Nike Pegasus Air Zoom var prissänkta och plötsligt låg dom i kundkorgen och sen var dom visst på väg hem till mig. NÄMEN. Mina skor som jag har nu är egentligen inte så himla slitna, men det känns att dom legat och torkat under senaste graviditeten och medföljande lugna period, dom är mycket stummare i sulan. Kan även beror på att jag är lite tyngre, men hur som helst så känner jag av mitt dumma knä lite och vill gärna ha ordentlig dämpning så jag inte riskerar att paja mig bara på grund av gamla skor.

Dessutom råkade dom vara extremt snygga, och det tackar jag för. Mina gamla pegasus ville jag först inte köpa eftersom dom var i den otroligt o-festliga färgen beige, men kolla dessa:

Bra OCH snygga, jag kommer bli snabbast i stan, sanna mina ord! 
Har anmält mig till ett nytt lopp också, Fäboloppet som går när vi är uppe hos mina föräldrar i Ångermanland i slutet av juli. Det beskrivs enligt deras Facebooksida som ”ett utmanande skogslopp på ca 7 km med 200 meter stigning” vilket känns helt bananas för mina små taxben som är vana vid Malmö, staden som är platt som en pannkaka. Men det ska bli grymt kul! Eller, det skulle bli det, tills mamma skickade en länk till en artikel där en kvinna blivit attackerad av en björn under ett marathonlopp. Det var visserligen i Kanada men det finns faktiskt björnar där uppe i skogarna också. Jaja, får ta med något vapen för att vara på den säkra sidan, om inte mitt hysteriska flåsande skrämmer bort eventuella bamsar innan de blir sugna på att äta upp mig. 
Så: hoppas skorna kommer innan helgen och att det här jäkla halskliandet försvinner så jag kan prova dom för nu är jag megapepp på att kuta!