En sån däringa bildbomb från Statement!

Vilken jävla helg! Det kommer ta några dagar att smälta intrycken av att ha hängt med 5000 ickemän på en tvådagarsfestival men HEJ VAD JAG GILLART! Det är något särskilt med att kunna släppa garden så totalt en längre tid, och det är även något särskilt med att fortfarande kunna ställa väskan på golvet i bajamajan vid midnatt för att det är så rent.

Och så otroligt… ja men gemytligt det är att inte ha fulla snubbar omkring sig. Ni vet de där snälla tjejerna i toakön på krogen? Tänk er att ni hänger med 5000 av dom i två dagar. Plockar undan varandras mattallrikar från borden, säger förlåt och ursäkta och gick det bra? om man råkar krocka lite i publiken. Gråter i kör när Frida Hyvönen sjunger Fredag morgon. Skriker som galningar när Gnučči drar av sin Goodah. Sjunger we’re going up up up up uu–uuhh långt efter att Loreen klivit av scen. Pratar och pratar och pratar och pratar. Fattar varandra.

Och allt detta i armkrok med några av mina absoluta bästa internetbeztisar. SÅ UNDERBART! Kommer leva på den här helgen länge länge.

IMG_8064

Hjälp Minou att bli frisk!


HJÄLP MIN LILLA PÄLSKOMPIS!

Min vän Hanna skulle bli tacksammast i världen för den som kan hjälpa till att rädda hennes hund Minou som är sjuk och behöver en omfattande operation. Minou är en omplaceringshund och försäkringsbolaget vill inte godkänna hennes ärende då problemen måste ha uppkommit hos den tidigare ägaren (trots att den hade henne försäkrad i samma bolag). Alla som äger ett djur vet hur hemskt det är att se sin lilla kompis lida och nu är vi många som hjälps åt för att Minou ska få bli frisk trots bråkig byråkrati!

Går du i planer på att tatuera dig så kan du gå till Emilia och Simon på Hands Across i Lund den 1 aug. De har drop in på färdiga motiv och alla intäkter går till Minous veterinärkostnader, eventet hittar du här. Har du en liten slant över så får du mer än gärna swisha direkt till Hanna på 0722155647, minsta lilla krona uppskattas verkligen enormt mycket.

Hjälp oss rädda lilla Minou!

Carpade den här helgen nåt så in åt!

    

 

   


Fy fasen vilken bra helg det blev! Shortspremiär, flipflopspremiär, daimstrutpremiär och bad i havet-premiär, allt på samma tre dagar. Förutom gårdagens storm som nästan blåste bort oss vid Smygehuk har vädret varit helt amejs, och i dag blev det alltså till och med dopp i havet för både mig, kidsen och mamma i Falsterbo. Rekord!

Trots att jag jobbade både en sväng i fredags och en pyttestund i dag så har jobbet känns väldigt långt bort när jag varit ledig, det har varit otroligt skönt för min stressade hjärna som går på högvarv inför studioflytten om en månad. Sol och salta vindar och vattenmelon på en strand med familjen kändes som ett välkommet tankebryt, och vi tog till och med tillfället i akt och gick ut och käkade och tog en öl i går kväll, bara jag och Tobbe. Hur härligt?

Nu är jag mer än redo för ny vecka och min milslånga att göra-lista, yippie yey! 

… och där kom sommaren igen!

Plötsligt blev det sommar. Bara så där. Från ensiffrigt på termometern blev det över 25 grader och naturen bara exploderade.

Stefan blir flåsig av ingenting när det är så här varmt, blir kortare rundor på dagarna och längre på kvällstid istället.


Igår var det förskolekalas när förskolan invigde sitt nya bibliotek med gårdsteater och kaka. Vi var tvungna att sätta oss i skuggan eftersom det var alldeles för varmt i solen.

När vi kom hem från förskolan ringde det på dörren mitt i hell hour och där utanför stod min mamma och minsta lillebror – de hade kört 120 mil för att överraskningshälsapå! Så himla fantastiskt! Vi körde ner till Västra Hamnen och åt glass och kollade på solnedgången medan Tobbe nattade barnen.


Synd bara att mitt andra jobb just i dag innebar en tripp till Bromölla för en intervju, men när jag hem hämtade vi kidsen och drog till stranden och köpte glass.

Sen utforskade vi botten litegrann. Mitt när jag skulle ta en fin bild hittade Sigge en stor ruska med blåstång som han ba: Wäää! och panikslängde RAKT I MITT ANSIKTE. Inte med flit, jag bara råkade vara där. Hänga på stranden pre kids var alltid mycket mindre… släbbigt.


BARFOTA! SAND MELLAN TÅRNA! MINA STORTÅNAGLAR SOM JAG TAPPADE EFTER HALVMARAN HAR VÄXT UT SÅ JAG KAN HA LACK IGEN! Så mycket pepp i en och samma bild.


Dessa två. Säger ofta att de får både mitt hjärta och min hjärna att smälta och det är en hårfin linje mellan vansinne och hysterisk kärlek, det är det ju. Men alltså KOLLA vilka jäkla sandgullon!?


Lilla lillebror, sladdisen som kom 13 respektive 11 år efter mig och min andra bror. Jag flyttade hemifrån när han var lika gammal som Juno är nu, i år fyller han 25 och kan göra flaggstångsgrejen. Och körde 120 mil i ett svep för att träffa mig och min familj med mamma. Tänk vilken tur man kan ha. 

Och plötsligt en lördag ringer pappa och säger att mamma fått en stroke

Det var Barnvagnsmarschen förra helgen och efter att vi traskat från Möllan ner till stan så köpte vi kaffe och satte oss på Gamla kyrkogården, Lotta och jag. Min mobil ringde och det var pappa. På bilden som är inlagd som kontaktbild har han en spexig mustasch av mossa så jag flinar alltid lite när han ringer.

– Ja tjena, du det hände en jävligt läskigt grej med Viveka här i morse, hon bara ramlade ihop. Var halvsidesförlamad och kunde inte prata, låg bara och stirrade. Åkte in på sjukan och hon är bra nu, alltså lite trött bara, men som vanligt i kroppen.

Det här händer inte, tänkte jag.

Jag och farsan har aldrig pratat särskilt mycket i telefon, han är en typisk sådan där back seat-snackare som tar luren när jag redan pratar med mamma, eller ropar frågor i bakgrunden mitt i våra samtal. De senaste åren hörs vi dock lite oftare så det är inte konstigt att han ringer, men för några år sedan var jag säker på att något hade hänt om hans nummer stor i displayen.

Och nu hade det det. Och där satt jag, med en latte och tre dadelbollar som inte alls smakade som utlovat, 120 mil bort på en blommande kyrkogård och såg på Lottas min att något i min röst gjorde att hon fattade att något hänt.


För att göra en lång historia kort så låg mamma inlagd över helgen och testerna de gjorde visade ingenting och de trodde att det var en tia, alltså en yttepytteliten propp som släpper av sig själv inom allt från bara några minuter och upp till ett dygn, och sedan inte ger några men. Hon skrevs inte ut men fick permission att åka hem för att komma tillbaks på fredagen och göra fler kontroller.

Och i fredags ringde hon och sa att det visst var en stroke, för de hade sett något litet på den sista undersökningen. Fortfarande så litet att det inte syntes på de första undersökningarna, men ändock. Hon fick en stroke. Hon räknas som strokepatient och får till exempel inte köra bil på tre månader. Jag ska be sköterskan eller läkaren ringa Tobbe och förklara lite mer på deras eget medicinspråk, så får han översätta till oss vanliga människor sedan vad som hänt och vad det innebär att det var en stroke och inte en tia.

Efter att ha varit hemma på ny permission ska hon träffa stroketeamet i morgon och måste gå igenom alla steg som en ”riktig” patient får göra, det vill säga träffa habiliteringen, logopeden osv och göra någon slags uppföljning, hur man nu gör det med någon som mår som vanligt, om än lite tröttare i hjärnan.

Jag hatar när mamma smaskar. Och jag hatar när hon rör ut sin honung i tekoppen alldeles för länge för att hon sitter och läser någonting vid frukostbordet och det där förbannade di-ding di-ding di-ding:et letar sig in i mina morgontrötta nerver tills jag till slut fräser att det var väl FAN vad hon måste röra länge i sitt jävla te. Hon har till och med köpt små träskedar i Thailand som inte låter lika mycket när man rör för att jag inte ska bli galen när jag hälsar på.

Och när jag satt där på kyrkogården och hade lagt på telefonen och tittade upp på Lotta och sa mamma har nog fått en stroke så tänkte jag att hon fick smaska hur mycket hon ville och röra runt i sitt te i timmar i sträck, bara hon blev bra. Och det blev hon ju. Redan när dom var framme på sjukhuset kunde hon både gå och prata igen, och förutom att hon blir trött lite fortare än vanligt så är det fint nu.

Och här kunde man ju känt att FY FAN VAD GÖTT! Hon klarade sig! Inget hände! Och tro mig, det gör jag. Och nu är hon ju satt på medicin och risken att det ska hända igen är ju liksom mindre än vad den var innan detta hände. Om ni fattar.

Men jag är livrädd. För jag insåg plötsligt att min mamma ska dö. Inte nu, men någon gång. Och min pappa också. Och mina bröder, jag, Tobbe, mina barn, mina vänner, mina andra släktingar, alla ska dö. Alla.

Hur har jag inte vetat detta förrän nu? 

Morsan däremot, hon tar det hela med ro.
”Alltså, vi består ju till 98 procent av vatten precis som gurkor, så vi hamnar väl bara allihop i den stora gurkoceanen när vi dör.
Jag: ”98? Vi ligger snarare på runt 70 procent, vi är väl inga maneter heller?”
Mamma: ”Jaja, du fattar hur jag menar”.
Jag: Men mamma, jag har dödsångest!
Mamma: Men tror du inte att det händer något efter döden? Jag tror ju inte att det här är slutet, så jag tycker nästan att det är lite spännande att se var man hamnar!”
Jag: Jag skiter väl i vad som händer sedan om JAG dör, jag vill bara inte bli lämnad kvar här utan dig eller någon annan som försvinner!”
Mamma: ”Jaha, men då har du ju inte dödsångest. Då har du livsångest”.

De där 120 milen vi har mellan oss känns väldigt mycket längre än vanligt nu.