Carpade den här helgen nåt så in åt!

    

 

   


Fy fasen vilken bra helg det blev! Shortspremiär, flipflopspremiär, daimstrutpremiär och bad i havet-premiär, allt på samma tre dagar. Förutom gårdagens storm som nästan blåste bort oss vid Smygehuk har vädret varit helt amejs, och i dag blev det alltså till och med dopp i havet för både mig, kidsen och mamma i Falsterbo. Rekord!

Trots att jag jobbade både en sväng i fredags och en pyttestund i dag så har jobbet känns väldigt långt bort när jag varit ledig, det har varit otroligt skönt för min stressade hjärna som går på högvarv inför studioflytten om en månad. Sol och salta vindar och vattenmelon på en strand med familjen kändes som ett välkommet tankebryt, och vi tog till och med tillfället i akt och gick ut och käkade och tog en öl i går kväll, bara jag och Tobbe. Hur härligt?

Nu är jag mer än redo för ny vecka och min milslånga att göra-lista, yippie yey! 

… och där kom sommaren igen!

Plötsligt blev det sommar. Bara så där. Från ensiffrigt på termometern blev det över 25 grader och naturen bara exploderade.

Stefan blir flåsig av ingenting när det är så här varmt, blir kortare rundor på dagarna och längre på kvällstid istället.


Igår var det förskolekalas när förskolan invigde sitt nya bibliotek med gårdsteater och kaka. Vi var tvungna att sätta oss i skuggan eftersom det var alldeles för varmt i solen.

När vi kom hem från förskolan ringde det på dörren mitt i hell hour och där utanför stod min mamma och minsta lillebror – de hade kört 120 mil för att överraskningshälsapå! Så himla fantastiskt! Vi körde ner till Västra Hamnen och åt glass och kollade på solnedgången medan Tobbe nattade barnen.


Synd bara att mitt andra jobb just i dag innebar en tripp till Bromölla för en intervju, men när jag hem hämtade vi kidsen och drog till stranden och köpte glass.

Sen utforskade vi botten litegrann. Mitt när jag skulle ta en fin bild hittade Sigge en stor ruska med blåstång som han ba: Wäää! och panikslängde RAKT I MITT ANSIKTE. Inte med flit, jag bara råkade vara där. Hänga på stranden pre kids var alltid mycket mindre… släbbigt.


BARFOTA! SAND MELLAN TÅRNA! MINA STORTÅNAGLAR SOM JAG TAPPADE EFTER HALVMARAN HAR VÄXT UT SÅ JAG KAN HA LACK IGEN! Så mycket pepp i en och samma bild.


Dessa två. Säger ofta att de får både mitt hjärta och min hjärna att smälta och det är en hårfin linje mellan vansinne och hysterisk kärlek, det är det ju. Men alltså KOLLA vilka jäkla sandgullon!?


Lilla lillebror, sladdisen som kom 13 respektive 11 år efter mig och min andra bror. Jag flyttade hemifrån när han var lika gammal som Juno är nu, i år fyller han 25 och kan göra flaggstångsgrejen. Och körde 120 mil i ett svep för att träffa mig och min familj med mamma. Tänk vilken tur man kan ha. 

Recap april pt1 – mammabesöket

Min mamma fick ju en stroke i mars. Tre dagar innan det hände bokade hon en flygbiljett ner hit första veckan i april, och eftersom hon återhämtade sig så bra – förutom att hon snabbt blir trött – så kom hon ner som planerat. Yey mamma!

Vi kollar lite på vad vi gjorde:

Hängde (!) i Folkets park. Barnen var också med, de fastnade dock ej på bild pga snabba som attans trots att de ärvt mina extremkorta ben.

 Vi var på Malmö konstmuseum och kollade in djur som fanns både på riktigt och på låtsas.

Dessa fanns på låtsas till exempel. Gissa hur gärna jag vill ha porslinshunden?


Kollade i shopen och valde varsin liten present.
   

Gick vidare till tekniska och kollade på en miljon tåg och flyg och bilar. Ska göra en barnguide till Konstmuseet och Teknikens och sjöfartens hus framöver, jättebra ställen med massa skoj och kostar bara 40 kronor för båda ställena för vuxna, barn går in gratis. Barn med spring i benen får verkligen utlopp för sitt kall, om en säger så.

Sen fyllde Juno TVÅ ÅR (!!!) och vi firade på Skånes djurpark. Det var superfint, som att gå runt i en stor skog typ. Barne var dock helt ointresserade av de vilda djuren och gick bara och drog benen efter sig eller låg ner och tittade på myror typ, så en 4H-gård hade gjort jobbet lika bra.


Getter som nosade på händerna med varma mular gick också hem så klart.


Det var påsk, och de hade pyntat jättefint men gjort lite av en grej av att inte använda fjädrar som dekoration ”för djurens skull”. Lite motsägelsefullt på en djurpark med instängda djur kan tyckas.

Är ju egentligen emot den här typen av aktiviteter av moraliska skäl och har inget bra svar på varför vi åkte dit trots det, mer än typ att det är nordiska djur som är i sin naturliga miljö och har gott om plats, och att barnen skulle uppskatta det. Värdelösa argument, jag vet, och eftersom barnen uppskattade typ getterna mest så lär det inte bli så många fler besök.

 Detta var en höjdpunkt! Sitta i en fullstor äkta traktor som gick på räls, och åka genom Fåret Shaun-landet, bli nedblötta av de vattensprutande grisarna och hälsa på Fåret med stort F: Shaun the Sheap. Eller, Sånesip, som Juno säger.

Traktor-groupie.


SÅNESIP! Ingen skrek eller grät, båda var glada om än lite reserverade.


Modiga mormor låter hönsen picka på hennes ringar.

  

Och lite annat hann vi också med. Loppisrunda, sagoläsning, hemmahäng och solnedgång över Öresund till exempel. Så glad över att hon orkade åka hit, och obeskrivligt tacksam över att jag faktiskt fick behålla min mamma.

Livet kan vända snabbt, påminn er själva om det, och påminn era kära om att ni älskar dem.

Och plötsligt en lördag ringer pappa och säger att mamma fått en stroke

Det var Barnvagnsmarschen förra helgen och efter att vi traskat från Möllan ner till stan så köpte vi kaffe och satte oss på Gamla kyrkogården, Lotta och jag. Min mobil ringde och det var pappa. På bilden som är inlagd som kontaktbild har han en spexig mustasch av mossa så jag flinar alltid lite när han ringer.

– Ja tjena, du det hände en jävligt läskigt grej med Viveka här i morse, hon bara ramlade ihop. Var halvsidesförlamad och kunde inte prata, låg bara och stirrade. Åkte in på sjukan och hon är bra nu, alltså lite trött bara, men som vanligt i kroppen.

Det här händer inte, tänkte jag.

Jag och farsan har aldrig pratat särskilt mycket i telefon, han är en typisk sådan där back seat-snackare som tar luren när jag redan pratar med mamma, eller ropar frågor i bakgrunden mitt i våra samtal. De senaste åren hörs vi dock lite oftare så det är inte konstigt att han ringer, men för några år sedan var jag säker på att något hade hänt om hans nummer stor i displayen.

Och nu hade det det. Och där satt jag, med en latte och tre dadelbollar som inte alls smakade som utlovat, 120 mil bort på en blommande kyrkogård och såg på Lottas min att något i min röst gjorde att hon fattade att något hänt.


För att göra en lång historia kort så låg mamma inlagd över helgen och testerna de gjorde visade ingenting och de trodde att det var en tia, alltså en yttepytteliten propp som släpper av sig själv inom allt från bara några minuter och upp till ett dygn, och sedan inte ger några men. Hon skrevs inte ut men fick permission att åka hem för att komma tillbaks på fredagen och göra fler kontroller.

Och i fredags ringde hon och sa att det visst var en stroke, för de hade sett något litet på den sista undersökningen. Fortfarande så litet att det inte syntes på de första undersökningarna, men ändock. Hon fick en stroke. Hon räknas som strokepatient och får till exempel inte köra bil på tre månader. Jag ska be sköterskan eller läkaren ringa Tobbe och förklara lite mer på deras eget medicinspråk, så får han översätta till oss vanliga människor sedan vad som hänt och vad det innebär att det var en stroke och inte en tia.

Efter att ha varit hemma på ny permission ska hon träffa stroketeamet i morgon och måste gå igenom alla steg som en ”riktig” patient får göra, det vill säga träffa habiliteringen, logopeden osv och göra någon slags uppföljning, hur man nu gör det med någon som mår som vanligt, om än lite tröttare i hjärnan.

Jag hatar när mamma smaskar. Och jag hatar när hon rör ut sin honung i tekoppen alldeles för länge för att hon sitter och läser någonting vid frukostbordet och det där förbannade di-ding di-ding di-ding:et letar sig in i mina morgontrötta nerver tills jag till slut fräser att det var väl FAN vad hon måste röra länge i sitt jävla te. Hon har till och med köpt små träskedar i Thailand som inte låter lika mycket när man rör för att jag inte ska bli galen när jag hälsar på.

Och när jag satt där på kyrkogården och hade lagt på telefonen och tittade upp på Lotta och sa mamma har nog fått en stroke så tänkte jag att hon fick smaska hur mycket hon ville och röra runt i sitt te i timmar i sträck, bara hon blev bra. Och det blev hon ju. Redan när dom var framme på sjukhuset kunde hon både gå och prata igen, och förutom att hon blir trött lite fortare än vanligt så är det fint nu.

Och här kunde man ju känt att FY FAN VAD GÖTT! Hon klarade sig! Inget hände! Och tro mig, det gör jag. Och nu är hon ju satt på medicin och risken att det ska hända igen är ju liksom mindre än vad den var innan detta hände. Om ni fattar.

Men jag är livrädd. För jag insåg plötsligt att min mamma ska dö. Inte nu, men någon gång. Och min pappa också. Och mina bröder, jag, Tobbe, mina barn, mina vänner, mina andra släktingar, alla ska dö. Alla.

Hur har jag inte vetat detta förrän nu? 

Morsan däremot, hon tar det hela med ro.
”Alltså, vi består ju till 98 procent av vatten precis som gurkor, så vi hamnar väl bara allihop i den stora gurkoceanen när vi dör.
Jag: ”98? Vi ligger snarare på runt 70 procent, vi är väl inga maneter heller?”
Mamma: ”Jaja, du fattar hur jag menar”.
Jag: Men mamma, jag har dödsångest!
Mamma: Men tror du inte att det händer något efter döden? Jag tror ju inte att det här är slutet, så jag tycker nästan att det är lite spännande att se var man hamnar!”
Jag: Jag skiter väl i vad som händer sedan om JAG dör, jag vill bara inte bli lämnad kvar här utan dig eller någon annan som försvinner!”
Mamma: ”Jaha, men då har du ju inte dödsångest. Då har du livsångest”.

De där 120 milen vi har mellan oss känns väldigt mycket längre än vanligt nu.

Den låååånga låååånga påskhelgen

Påskdagen startade med solsken och något loppisbesök på väg ner till Skilinge för att kolla in vår kompis utställning.

Victors konst är kanske aningens annorlunda mot resten av vad som finns att se på konstrundan. Men så är han ju tatuerare också, vilket resten av konstnärerna på Österlen nog inte är. 

Tobbe var glad. Och här ser man också att han odlat fram ett ganska imponerande skägg de senaste veckorna, något han är mycket stolt över. Jag trodde att han skämtade när han började prata om skägg men tydligen inte. 

Sedan skulle alltihop förevigas/instagrammas. Ni hittar Victors verk på @victor_aka_chili där. 

Micke var där också, och Sigge charmade honom så klart! 

Fyra killar med keps. Tre killar med skägg. Och så några rutiga skjortor och ett gäng tatueringar på det… Det var lite som att de ringt och bestämt dresscode på morgonen.

Kolla! En bild på hela vår lilla familj! Kanske den… tredje som tagits sedan Sigge föddes i augusti. Gulliga va?

Sedan blev det några loppisar till innan vi kom hem helt färdiga på eftermiddagen. Jag hade gärna köpt dom här gröna och bruna glasen, men eftersom vi inte dricker alkohol kändes det ganska onödigt eftersom de är i snapsglasstorlek och vilken annan dryck dricker man tre centiliter åt gången av? Har förvisso sett att dom säljer alkoholfri snaps på Ica, men någonstans får man ju dra gränsen tycker jag.