Det var Barnvagnsmarschen förra helgen och efter att vi traskat från Möllan ner till stan så köpte vi kaffe och satte oss på Gamla kyrkogården, Lotta och jag. Min mobil ringde och det var pappa. På bilden som är inlagd som kontaktbild har han en spexig mustasch av mossa så jag flinar alltid lite när han ringer.
– Ja tjena, du det hände en jävligt läskigt grej med Viveka här i morse, hon bara ramlade ihop. Var halvsidesförlamad och kunde inte prata, låg bara och stirrade. Åkte in på sjukan och hon är bra nu, alltså lite trött bara, men som vanligt i kroppen.
Det här händer inte, tänkte jag.
Jag och farsan har aldrig pratat särskilt mycket i telefon, han är en typisk sådan där back seat-snackare som tar luren när jag redan pratar med mamma, eller ropar frågor i bakgrunden mitt i våra samtal. De senaste åren hörs vi dock lite oftare så det är inte konstigt att han ringer, men för några år sedan var jag säker på att något hade hänt om hans nummer stor i displayen.
Och nu hade det det. Och där satt jag, med en latte och tre dadelbollar som inte alls smakade som utlovat, 120 mil bort på en blommande kyrkogård och såg på Lottas min att något i min röst gjorde att hon fattade att något hänt.
För att göra en lång historia kort så låg mamma inlagd över helgen och testerna de gjorde visade ingenting och de trodde att det var en tia, alltså en yttepytteliten propp som släpper av sig själv inom allt från bara några minuter och upp till ett dygn, och sedan inte ger några men. Hon skrevs inte ut men fick permission att åka hem för att komma tillbaks på fredagen och göra fler kontroller.
Och i fredags ringde hon och sa att det visst var en stroke, för de hade sett något litet på den sista undersökningen. Fortfarande så litet att det inte syntes på de första undersökningarna, men ändock. Hon fick en stroke. Hon räknas som strokepatient och får till exempel inte köra bil på tre månader. Jag ska be sköterskan eller läkaren ringa Tobbe och förklara lite mer på deras eget medicinspråk, så får han översätta till oss vanliga människor sedan vad som hänt och vad det innebär att det var en stroke och inte en tia.
Efter att ha varit hemma på ny permission ska hon träffa stroketeamet i morgon och måste gå igenom alla steg som en ”riktig” patient får göra, det vill säga träffa habiliteringen, logopeden osv och göra någon slags uppföljning, hur man nu gör det med någon som mår som vanligt, om än lite tröttare i hjärnan.
Jag hatar när mamma smaskar. Och jag hatar när hon rör ut sin honung i tekoppen alldeles för länge för att hon sitter och läser någonting vid frukostbordet och det där förbannade di-ding di-ding di-ding:et letar sig in i mina morgontrötta nerver tills jag till slut fräser att det var väl FAN vad hon måste röra länge i sitt jävla te. Hon har till och med köpt små träskedar i Thailand som inte låter lika mycket när man rör för att jag inte ska bli galen när jag hälsar på.
Och när jag satt där på kyrkogården och hade lagt på telefonen och tittade upp på Lotta och sa mamma har nog fått en stroke så tänkte jag att hon fick smaska hur mycket hon ville och röra runt i sitt te i timmar i sträck, bara hon blev bra. Och det blev hon ju. Redan när dom var framme på sjukhuset kunde hon både gå och prata igen, och förutom att hon blir trött lite fortare än vanligt så är det fint nu.
Och här kunde man ju känt att FY FAN VAD GÖTT! Hon klarade sig! Inget hände! Och tro mig, det gör jag. Och nu är hon ju satt på medicin och risken att det ska hända igen är ju liksom mindre än vad den var innan detta hände. Om ni fattar.
Men jag är livrädd. För jag insåg plötsligt att min mamma ska dö. Inte nu, men någon gång. Och min pappa också. Och mina bröder, jag, Tobbe, mina barn, mina vänner, mina andra släktingar, alla ska dö. Alla.
Hur har jag inte vetat detta förrän nu?
Morsan däremot, hon tar det hela med ro.
”Alltså, vi består ju till 98 procent av vatten precis som gurkor, så vi hamnar väl bara allihop i den stora gurkoceanen när vi dör.
Jag: ”98? Vi ligger snarare på runt 70 procent, vi är väl inga maneter heller?”
Mamma: ”Jaja, du fattar hur jag menar”.
Jag: Men mamma, jag har dödsångest!
Mamma: Men tror du inte att det händer något efter döden? Jag tror ju inte att det här är slutet, så jag tycker nästan att det är lite spännande att se var man hamnar!”
Jag: Jag skiter väl i vad som händer sedan om JAG dör, jag vill bara inte bli lämnad kvar här utan dig eller någon annan som försvinner!”
Mamma: ”Jaha, men då har du ju inte dödsångest. Då har du livsångest”.
De där 120 milen vi har mellan oss känns väldigt mycket längre än vanligt nu.
Hängde (!) i Folkets park. Barnen var också med, de fastnade dock ej på bild pga snabba som attans trots att de ärvt mina extremkorta ben.
Vi var på Malmö konstmuseum och kollade in djur som fanns både på riktigt och på låtsas.
Sen fyllde Juno TVÅ ÅR (!!!) och vi firade på Skånes djurpark. Det var superfint, som att gå runt i en stor skog typ. Barne var dock helt ointresserade av de vilda djuren och gick bara och drog benen efter sig eller låg ner och tittade på myror typ, så en 4H-gård hade gjort jobbet lika bra.
Detta var en höjdpunkt! Sitta i en fullstor äkta traktor som gick på räls, och åka genom Fåret Shaun-landet, bli nedblötta av de vattensprutande grisarna och hälsa på Fåret med stort F: Shaun the Sheap. Eller, Sånesip, som Juno säger.
