Tisdagsnöje: kolla på tio personer som hoppar från Turning Torso för att fira husets 10-årsjubileum

Gissa om det var ett gäng glada basehoppare som landade på den lilla gräsplätten de fått tilldelat sig nedanför Turning Torso på tisdagseftermiddagen? Det har snackats mycket om detta huset i fallskärmskretsar kan jag meddela och på TT:s 10-årsdag fick en hoppare per födelsedag helt lagligt skutta ut i det blå (eller ja, grå) för att fira. Läs mer i Sydis här.

Blue sky. Black death.

Jag började skriva ett inlägg om gårdagens olycka och det jobbiga i att vara presskontakt när journalister beter sig som rövar och det som har hänt ligger alldeles för nära känslomässigt. Men det gick inte att formulera.

Det fattas en kille på klubben, och hur mycket jag än försöker så finns det inga ord som kan förklara känslan av jävlighet i det.

Det är många som saknar dig, K. Vila i frid.

Facing my (två barn i bilen-) fears!

Eftersom Tobbe jobbade natt igår så startade jag dagen med att plocka ihop alla ziljoners grejer som två barn under två tydligen behöver ha med sig för en dag on the road – och sedan drog vi! 
Stopp ett var Pomonadalen där mina kompisar blivit med sommarstuga på en systers tomt. Otroligt fint! Ska åka dit och våldsgästa mer i sommar, bara två kilometer till stranden tydligen, woop woop! Fick rabarberpaj och kaffe och klappade en häst!
Efter fikat körde vi norrut mot klubben och stannade i Forsakar och klappade getter genom stängslet. Sigge älskar djur och blev helt sjukt peppad!
På klubben var det helvetesregn men skit i det för VI FICK TRÄFFA ALFIE! Alltså jag saknar honom så jag håller på att gå sönder varje dag och det var så fint att få pussa på hans grånande nos och ta en promenad och snacka lite med honom. Det är fan en äkta sorg att jag var tvungen att ge upp honom, men det var/är ju för hans skull så det är bara att bita ihop och blinka bort tårarna när vi träffas.  Min älskade älskade hund! 

Last days of Norrland i bilder

Vi har badat i älven. Sigge har grävt i sanden och jag och brorsan gjorde bomben medan skogsbrandsröken från Sala drog in över länet.

Vi har kört till Östersund där det var en mycket välförtjänt klass 1-varning på regn, dra åt hel-ve-te vilken syndaflod som kom sköljandes över stan. Tycker Sala kunde fått det regnet.

Efter att ha fikat och blivit dyblöta bara av att ta oss från caféet till bilen så körde vi ut till Optands flygfält och Östersunds fallskärmsklubb för att vara med på minnesstunden på 10-årsdagen av den här fruktansvärda olyckan. Otroligt fint och sorgligt, så glad att vi kunde vara med.

På vägen hem från Östersund kollade vi in Döda fallet. Sjukt häftigt ställe!

Och så har jag och mamma haft ensam loppisdag ihop! Besökte hela fem loppisar och gjorde miljarders fynd, till exempel detta gigantiska hjortron som ska få lysa upp i kvällsmörkret (om den här helvetesvärmen bara kan ta och försvinna någon gång?).

De andra fynden kommer dyka upp pö om pö när vi lämnat radioskuggan, ett tips från coachen är att aldrig skaffa Telenor om du tänkt förflytta dig utanför tätbebyggt område någon gång, känner att både mitt vanliga liv och mitt jobbliv blivit rätt lidande utan uppkoppling den här semestern.

Aja, allt som allt ger jag fem tummar upp för den här Norrlandsresan! Imorgon åker vi hem.

En dag på fallskärmsklubben!


Tobbe håller kurs på klubben den här veckan så jag och Sigge körde dit igår så far och son fick träffas lite. Sigge fick plaska i poolen och testa blöjans uppsugningsförmåga (extremt god!).


Kikki höll TRX-pass i hettan men jag var inte med…


… för jag tänkte att jag skulle träna pannbenet lite inför SM-milen i Malmö på lördag. Det ska bli lika varmt då säger dom.


Men det var faktiskt inte så farligt som jag trodde, i alla fall inte där träden skuggade och när det fläktade lite. Värst var flugorna som tydligen gillar svett och gärna svärmar runt huvudet på en, (ni ser till och med hur jag har en fluga under ögat på den här bilden!), det är inte helt lätt att andas med nästan helt stängd mun.


Fick till en halvmil med snittid på 6:27 minuter per kilometer vilket får ses som Mycket Väl Godkänt med tanke på värmebölja, fluginvasion och en diet på vatten och Daimstrut.


Sedan blev det kväll och vi sövde ungarna i vagnarna. ”Det här trodde vi inte för något år sedan” sa Kikki och jag höll med. Livet alltså!


Som sagt. Livet alltså!