… och i dag opererades Alfie för cancer, igen

Ni som läst här ett tag känner ju till min första hund, Alfie Balfie Banan aka Tigerkorven, som blev skillsmässohund och sedan pendlade mellan Skåne och norra Öland i fyra år innan han började må dåligt av det och fick bli husses hund på heltid.

Han hade mastcellscancer ju, som opererades och strålades bort till allas stora glädje (utom möjligen Agrias) och nu har han varit frisk i några år. Men förra veckan fick jag sms från hans husse där han beklagade sorgen efter Gilla med tillägget ”…tyvärr måste jag berätta att Alfies cancer är tillbaka och han ska opereras på måndag”.

Som tur är har allt gått bra, de har tagit bort fyra knölar varav två var elakartade. Det verkar vara isolerat till just knölarna och inte som sist ut som spindelnät i huden som behövde strålas. Blodproven ser bra ut så cancern ska nog bara vara just i knölarna och inte ha spridit sig, men om två veckor vet vi mer.

Phhhuuuu! Jag orkar inte med mer känslor nu på ett tag känner jag, men just nu: YEY ALFIE!!!

Tack för all kärlek!

Alltså, hjälp vad ni är bra! Alla kommentarer här på bloggen, på Insta och via sms, det är som sockervadd i hjärtat!

Och nu då? Jo, det känns faktiskt ganska okej. Alltså, den här ångesten jag burit på det senaste halvåret är ju helt borta, den som handlade om dåligt samvete och att egentligen veta vad som är rätt men inte göra det av rent egoistiska skäl.

Och – han lever ju. Det är inte så att han är död och att jag aldrig mer kommer få se honom, vi har ju första tjing på att vara hundvakter och vi kommer ses på fallskärmsklubben och så, så det är klart att han fortfarande kommer finnas med i mitt liv, bara väldigt mycket mer sällan.

Det blir bra det här. Och det är tusen gånger lättare att bära sin egen sorg och saknad, än att bära det dåliga samvetet över att ens älskade djur inte mår som han förtjänar.

Dagens kamphund – för sista gången

Redan när veterinären ringde i höstas och berättade att knölarna de opererat bort var elakakartade tumörer och att Alfie skulle behöva strålas för att få bort det sista så började jag tänka på hur vi skulle göra under hans sista månader i livet. Jag var ju övertygad om att han skulle dö.

Under drygt fyra år har jag och mitt ex haft Alfie varannan månad. Hos husse på Öland har livet varit samma sedan vi tog hem honom från Irland för snart sex år sedan, ett stort hus, en enorm trädgård och 50 meter till sandstranden och havet. Hos oss har de senaste två åren inneburit tre flyttar och en bäbis.

Han har det bra hos oss. Jättebra. Men han har det superjättebra hos sin husse. Och då när jag tänkte att jag ville att han skulle ha det så bra som möjligt under sina sista månader i livet så erkände jag för mig själv att jo, visst skulle han ha det bättre om han fick vara heltid på Öland under sin sista tid här på jorden. Självklart ville jag det.

Och så blev han frisk.

Och ända sedan han blev friskförklarad i julas så har det här gnagt i mig, för har man en gång erkänt en tanke fullt ut så går den inte att ta tillbaks. Han har det bättre på Öland tänker jag flera gånger varje dag. Visst, han blir jätteglad när det är min tur att ha honom, men han blir superjätteglad när han får komma till sin husse. Visst, han är jätteglad när han är här hos oss, men han är superjätteglad när han är på Öland.

Och den här mattemånaden har det varit annorlunda. Han hänger inte med i svängarna när Sigge växer, ena månaden är den där nya familjemedlemmen ett kolli som bara ligger i sitt babygym, nästa gång kan han kräla omkring och en tredje gång kommer han krypandes som en vessla och ställer sig upp mot soffan och ba HEEEEJ ALFIIEEE typ hela tiden. Alfie gillar inte det. Han blir stressad av att inte få vara ifred, och så går han iväg och lägger sig i sovrummet eftersom den sängen är för hög för Sigge. Men då blir han istället ledsen över att ligga ensam där inne (pga Världens Mest Sociala Hund) och jag har märkt de senaste veckorna att något är fel.

Han mår inte jättebra här längre. Visst, han mår bra, men bra är inte jättebra och det är verkligen inte superjättebra.

I drygt fyra år har Alfie körts fram och tillbaks mellan Skåne och Öland och vi har hämtat och lämnat honom på macken i Jämjö. I eftermiddag kommer jag köra dit med honom för sista gången. Jag vill att han ska må superjättebra. Jag vill att han ska vara superjätteglad. Och det är han inte här längre. Och det hade varit så jävla taskigt av mig att inte göra det som jag vet är bäst för honom.


Min älskade älskade tigerkorv. Förlåt. Och varsågod. Du kommer bli superjätteglad igen. Hur jag ska göra med min superledsenhet har jag ingen aning om. 

Hussemånaden börjar… NU!

Jahapp, då har Alfies husse varit här och hämtat honom och kört till Öland. Så himla tomt varje gång, försöker hålla humöret uppe genom att tänka att jag nu kommer kunna gå från A till B och sedan vidare till både C och D och kanske till och med F utan att behöva styra upp någon form av praktisk hundlogistik ALLS.

Försöker tänka på det när Tigerkorvssaknaden sätter in. Lelle korven.