Redan när veterinären ringde i höstas och berättade att knölarna de opererat bort var elakakartade tumörer och att Alfie skulle behöva strålas för att få bort det sista så började jag tänka på hur vi skulle göra under hans sista månader i livet. Jag var ju övertygad om att han skulle dö.
Under drygt fyra år har jag och mitt ex haft Alfie varannan månad. Hos husse på Öland har livet varit samma sedan vi tog hem honom från Irland för snart sex år sedan, ett stort hus, en enorm trädgård och 50 meter till sandstranden och havet. Hos oss har de senaste två åren inneburit tre flyttar och en bäbis.
Han har det bra hos oss. Jättebra. Men han har det superjättebra hos sin husse. Och då när jag tänkte att jag ville att han skulle ha det så bra som möjligt under sina sista månader i livet så erkände jag för mig själv att jo, visst skulle han ha det bättre om han fick vara heltid på Öland under sin sista tid här på jorden. Självklart ville jag det.
Och så blev han frisk.
Och ända sedan han blev friskförklarad i julas så har det här gnagt i mig, för har man en gång erkänt en tanke fullt ut så går den inte att ta tillbaks. Han har det bättre på Öland tänker jag flera gånger varje dag. Visst, han blir jätteglad när det är min tur att ha honom, men han blir superjätteglad när han får komma till sin husse. Visst, han är jätteglad när han är här hos oss, men han är superjätteglad när han är på Öland.
Och den här mattemånaden har det varit annorlunda. Han hänger inte med i svängarna när Sigge växer, ena månaden är den där nya familjemedlemmen ett kolli som bara ligger i sitt babygym, nästa gång kan han kräla omkring och en tredje gång kommer han krypandes som en vessla och ställer sig upp mot soffan och ba HEEEEJ ALFIIEEE typ hela tiden. Alfie gillar inte det. Han blir stressad av att inte få vara ifred, och så går han iväg och lägger sig i sovrummet eftersom den sängen är för hög för Sigge. Men då blir han istället ledsen över att ligga ensam där inne (pga Världens Mest Sociala Hund) och jag har märkt de senaste veckorna att något är fel.
Han mår inte jättebra här längre. Visst, han mår bra, men bra är inte jättebra och det är verkligen inte superjättebra.
I drygt fyra år har Alfie körts fram och tillbaks mellan Skåne och Öland och vi har hämtat och lämnat honom på macken i Jämjö. I eftermiddag kommer jag köra dit med honom för sista gången. Jag vill att han ska må superjättebra. Jag vill att han ska vara superjätteglad. Och det är han inte här längre. Och det hade varit så jävla taskigt av mig att inte göra det som jag vet är bäst för honom.
Min älskade älskade
tigerkorv. Förlåt. Och varsågod. Du kommer bli superjätteglad igen.
Hur jag ska göra med min superledsenhet har jag ingen aning om.
