Hej då sköna maj (du satte verkligen ribban för sommaren)

1. Besök i Göteborg med spårvagnsspaning..
2. … och bloggvänshäng
3. ÖVERRASKNINGSBESÖK av mamma och lillebror!
4. Melon på en strand i Falsterbo i högsommarvärme, TACK MAJ!
5. Mina stortånaglar har fått rimlig form och längd sedan jag tappade dem efter halvmaran den1 oktober förre året (!) så nu kan jag ha lack gen!
6. Barnens typ havsbadpremiär för i år. De vuxnas med, iaf mitt och mammas!
7. Besök från annat Göteborgsfolk med parkhäng, sol och kall öl.
8. A Bushel & a Peck raggade kunder i solen på HepCat Day.
9. Finfin solnedgång från däck på Tintin, min kompis brorsas båt och ett av mina favvohängställen i Malmö somamrtid. 
Avslutade dessutom månaden med att klirra in ett all time high i kassan på företaget, WOOPIDOO! Heja maj 2017! 
Såååå, om vi blundar och håller för öronen och bortser från alla hemskheter som händer runt om i världen – tex att Trump är en helgalen idiot och våra förtroendevalda är minst lika galna idioter som fortsätter sina tvångsdeporteringat av barn och unga – så var det ju en jävligt fin månad. I alla fall för oss med privilegiet att leva i fred, frihet och trygghet. Ska somna med tacksamhet över det, och hoppas på att vakna till nyheter om att Sverige följer Tysklands goda exempel om att inte skicka några plan till Afghanistan om så bara för några dagar, och sedan förhoppningsvis stoppar planen helt så länge säkerhetsläget i landet ser ut som det gör. Sjukt besviken på vår regerings inhumana politik som bedrivits senaste åren, från gränskontrollerna här i Skåne/Köpenhamn, till detta. 
Om man förstör för sina medmänniskor genom att rösta rödgrönrosa, vem fan ska man rösta på i valet 2018 då?

Hade män fött barn så hade det sett annorlunda ut

Ni som hängt här ett tag vet ju att förlossningsvård ligger mig varmt om hjärtat och att jag under min andra graviditet vägrade gå med på att föda vaginalt eftersom jag helt enkelt inte litade på att jag skulle få den hjälp och det stöd jag behövde när Juno skulle födas.

I dag har två nyheter spridits stort i mina flöden, dels att den första bilförlossningen ägt rum sedan man stängde förlossningen på Sollefteå sjukhus i slutet av januari, dels att en barnmorska åtalas för vållande till annans död efter att ha gett fel medicin till en kvinna vid förlossningen.

Och jag tänker att det här är en direkt konsekvens av att vård i allmänhet och kvinnosjukvård i synnerhet inte känns särskilt prioriterat. Det, ihop med någon slags grottmänniskosyn på havande och födande, att människor i alla tider har fött barn och att det löser sig även utan personal eftersom kroppen själv vet vad den ska göra. Och det kanske den vet. Men psyket då? Vad vet psyket? Rädslan när det gör så jävla ont att man på allvar tror att man ska dö och den underliggande skräcken om att något ska hända med barnet, hur gör man med den?

Att det finns någon i rummet som är van vid att se barn födas, någon som kan guida och hjälpa och bekräfta att det helt säkert känns som att man ska dö, men att det inte är någon fara med varken en själv eller barnet – är det verkligen för mycket begärt?

Jag vet inte varför barnmorskan i länken ovan gav fel medicin men när man läser om hur det ser ut på förlossningar runt om i landet så är det inte svårt att förstå att det brister ibland. Jag är snarare förvånad över att det inte sker personalrelaterade incidenter oftare med tanke på vilka bisarra arbetsförhållanden vissa avdelningar har. Och en del av problemet med de värdelösa arbetsförhållandena inom vården är att det handlar om människor. Det går inte att strejka. Det går inte att sätta sig ner och säga att man inte reser sig igen förrän det finns fler vårdplatser, rätt antal personal på varje patient och en rimlig patientsäkerhet.

Sollefteå sjukhus är mitt sjukhus hemhemma. Det som mina föräldrar och bröder, min gudmor och mina vänner ska ta sig till om de skadar sig eller blir sjuka. Det läggs nu ner avdelnings för avdelning och istället måste folk ta sig till Sundsvall, Östersund eller Ö-vik för att få vård. Det är helt vansinnigt att landsbygden utarmas på det här sättet medan alla viktiga samhällsfunktioner istället centreras kring storstadsregionerna med skyhöga andrahandshyror, livslånga bostadsköer och fantasipriser på fallfärdiga ruckel som följd.

Jag är glad att det rent fysiskt gick bra för familjen som tvingades uppleva en bilförlossning och jag lider verkligen med alla inblandade i fallet med den åtalade barnmorskan, men jag hoppas verkligen att det inom en rimlig framtid kommer någon form av lösning på vårdkrisen för det här är helt ohållbart.

Själv ser jag ingen annan lösning än att vi måste betala mer skatt, var ska pengarna annars komma ifrån? Hamnade i ett kommentarsfält för ett tag sedan där några SD-anhängare beklagade sig över att den skånska vården var så dålig och buuhuu det är så klart invandrarnas fel, men när jag påpekade att regionen förlorat 800 miljoner öronmärkta till sjukvård på grund av att deras parti fällt S och MP-budgeten blev jag blockad. Jag är själv inte jätteinsatt i hur alla politiska beslut tas, men det är ju rent sorgligt att folk på allvar beklagar sig över att de som styr i regionen inte lägger pengar på rätt saker, i tron detta skulle vara någon form av minidiktatur där de rödgröna har veto i alla frågor?

Första, andra, tredje och sjuttioelfte jobbskatteavdraget, vad är de extra pengarna värda om vi inte längre kan känna oss trygga om vi blir sjuka, skadade eller gravida? Det är så otroligt sorgligt att de här frågorna uppenbarligen inte tas på det allvar som krävs för att få en förändring.

Tänk om alla bara kunde sluta vara så dumma i huvudet och börja tycka som jag istället, vilken snäll och fin värld vi hade haft?!

 

Många kommentarsfält nu. Många inte alla män-män nu. Många Lamotte-anhängare nu. Många sammanbita käkar nu.

*tar två alvedon, gnuggar tinningarna och går och lägger mig*