Har postsemesterblues, som alltid när jag varit borta. Att umgås fyra kvinnor på Hawaii i en vecka var som balsam för min stressade och sargade själ, och att få göra livsuppehållande aktiviteter som att äta, sova och dricka varmt kaffe i fred sänkte min puls med typ tusen procent. Lägg till en klarblå himmel, palmer, fantastiskt snorkelvatten och djungel så fattar ni.

Och vet ni? Jag har skrattat så mycket! Bara jag tänker på resan så blir jag helt fnissig! Innan jag åkte så skrattade jag ytterst sällan, mitt humör var mer någon form av konstant sammanbiten uppdragna axlar-irritation över att aldrig någonsin komma ifatt med saker. Att åka iväg i tio dagar gjorde kanske inte underverk för att göra-listan, men den här känslan över att ha hittat tillbaks lite till mig själv är helt fantastisk! Jag är ju kvar där inne någonstans? Bakom stressen och under de sönderbitna tänderna. Vem hade kunnat ana?

Kommentera