Jag vill inte att ni ska säga till min dotter att hon är söt

Det är föräldramöte på förskolan nästa vecka och vi ska ta upp det onödiga kommenterandet av kläder och utseende vid lämning som barnen får ibland. Hittills är det ingen av ungarna som bryr sig om vad som plockas fram ur garderoben på morgonen, och vi vill gärna att våra barn ska få vänta så länge som möjligt med att lära sig vikten av utseende och kläder.

Vår minsta är drygt 1.5 år, det vill säga fortfarande ovetande om att det spelar roll hur man ser ut. För det gör det. Speciellt för henne, för hon har snippa. Och jag vill inte att hon ska bli en unge som tvångsmässigt försöker imponera på folk med sitt utseende. Fattar ni hur jag menar? Ett sådant där barn som när det kommer andra vuxna direkt börjar fiska komplimanger – för sitt hår, sina kläder, sina smycken. Kolla på mig, kolla på mig! Och jag tänker att det börjar redan i den här åldern, med att alltid får höra hur fin man är när man är nyklädd och har spännen i håret, och att det sedan blir en inre stress att få fortsätta höra det när man kommer till ett nytt sammanhang.

– Men jag tycker ju att mina barn är världens finaste, ska jag inte få säga det då?

Självklart får du säga vad du vill till dina barn, men varför? Det finns en miljard andra saker som går bra att säga som kan få ett barn att känna sig älskat och uppskattat utan att det för den sakens skull måste handla om utseende. Jag vill hellre att mina barn ska komma till förskolan och mötas av ett ”Hej, vad kul att du vill komma hit och leka med oss i dag!” än ”Hej, vilken fin tröja du har på dig!”. Jag vill att de ska känna sig uppskattade för vad de är, inte för hur de ser ut.

– Men jag gillar ju att få höra att jag är fin, det är klart att jag vill ge den känslan till mitt barn också.

Ja, men så klart att du tycker om att höra det, du är en vuxen människa uppvuxen i ett patriarkalt samhälle där skönhet konstant premieras, självklart uppskattar du att få höra att du är snygg. Det gör jag med. Och vi har fått det inpräntat sedan vi var små, att det är bra att omgivningen uppskattar ens utseende. För min egen del så gillar jag mycket mer att få höra att jag är rolig (alltså, jag är sjukt rolig!), att jag är bra på att lyssna, att jag kommer med smarta jobbidéer osv osv osv i all oändlighet så länge det inte handlar om hur jag ser ut.

Jag vill verkligen poängtera att vi älskar barnens förskola, den var vårt förstahandsval och vi är jätteglada att de fick plats där. Det här handlar om något mycket större, ett strukturellt problem som finns i hela samhället, hos både förskolepersonal, föräldrar och de flesta andra vuxna. Även hos mig så klart. Det är så lätt att möta ett barn med HEJ VAD FIN DU ÄR I DAG, trots att det bara spär på idén om att det är något bra att vara fin, och att motsatsen är dålig. Att vi som föräldrar lägger extrema mängder pengar på att klä våra barn ”rätt” är också en del av det här problemet, och det gäller självklart även alla barn födda med snopp, även om de oftast istället beröms för hur tuffa och starka de ser ut.

Jag funderar extremt mycket på detta nu för tiden, om hur mitt förhållande till mitt utseende påverkar mina barn, och om hur jag pratar om – och med – andra människor angående detta, speciellt när det är barn närvarande. Det är en så snäv box vi kvinnligt kodade människor hamnat i. Ni vet – hora och madonna-grejen, snygg men inte för snygg, naturlig men inte för naturlig, hår på rätt ställen, klädd för sin ålder (vad ÄR ens det?) och så vidare. Helt enkelt allt det där som man ska hålla sig inom ramen för, för att inte sticka ut för mycket från samhällets godkända mall.

Jag undrar hur många år det går att leva innan samhället lär en att ens utseende är något som värderas och är viktigt, trots att det egentligen är så obeskrivligt oviktigt i exakt alla sammanhang. Det finns verkligen ingenting i hela världen som inte går att göra på grund av hur man ser ut. Ingenting. Men vi blir konstant matade med motsatsen.

Jag tänker att det inte är mer än rätt att skydda nästa generation från detta så länge det är möjligt.

78 thoughts on “Jag vill inte att ni ska säga till min dotter att hon är söt

  1. Bra poäng. Bilden av hur en tjej/kvinna ska se ut i dagens samhälle kommer dock inte från djurvärlden, då väldigt få djur vaxar bikinilinjen och det dessutom oftast är hanarna som är mest färgglada och fräsiga 🙂

    Gilla

  2. Jag tycker att du svarar på din egen fråga när du skriver ”Jag upplever att vi i största allmänhet är alldeles för dåliga på att tala om när någon är fin, bra, trevlig, snäll, rättvis osv. Alla behöver få snälla ord och få höra att de är bra som de är…”

    Att vara bra som man är handlar ju inte om hur man ser ut, eftersom man inte är bättre än någon annan för att man (enligt samhällsnormen då, smaken är ju som baken) är snyggare än någon annan. Jag tycker att man ska överösa folk med komplimanger för hur snälla och generösa och roliga de är, men utseende? Njae.

    Gilla

  3. Varför kan man inte få säga till barn att de är fina? Det finns massor av barn och vuxna som är fina… De är liksom fina i sig själva! Ska jag inte få ge någon en komplimang som: Vad du är fin? Det behöver faktiskt inte alltid handla om utseende utan att jag tycker att just den personen är fin på sitt sätt. Jag upplever att vi i största allmänhet är alldeles för dåliga på att tala om när någon är fin, bra, trevlig, snäll, rättvis osv. Alla behöver få snälla ord och få höra att de är bra som de är… Tänk på de barn eller vuxna som sällan eller aldrig får höra något positivt, hur mår de? Man kan få psykiska problem av det med. Kan absolut hålla med om att barn inte ska behöva känna att de måste ha vissa kläder osv de ska bli sedda iallafall! Jag är ingen förskolelärare utan bara en tvåbarnsmamma, eller de är snart vuxna… När man nu blir det? Det har vi diskuterat många gånger, någon som har ett svar på det?

    Gilla

  4. Självklart ska man inte lägga någon vikt vid barns kläder och utseende. Det låter dock som att utseendets betydelse har skapats av patriarkatet vilket känns lite väl simpelt. Alla orättvisor härstammar faktiskt inte därifrån. Tittar man på djurvärlden inser man att att utseendet har enorm betydelse. Bara för att en människa kan tänka på ett annat sätt än ett djur är det svårt att gå emot miljoner år av nedärvd utseendefixering. Nu för tiden med sociala medier är det dock draget till sin spets och man vill självklart att dagens barn ska värdesätta andra kvalitéer högre. Så det är värt att tänka på vad man säger.

    Gilla

  5. Man kan undra varför det alltid är fula tjejer som tycker utseende är totalt oviktigt…
    Och man kan ju faktiskt vara både jättefin utseendemässigt och vara en fin/bra/duktig/ambitiös/rolig människa.

    Gilla

  6. Hurra för kloka ord och för dig! Ja, du är sjukt rolig, men också klok som en bok osv. Tänker på det där med färgglada sneakers. Bar ett par igår, pga, hann inte byta, men va fan, att jag ens ska tänka på det (att det inte skall passa för min ålder). Det är ju det här med det söta fina gulliga som liksom har raderats ut på mig och efter som jag är uppvuxen med just det där premierandet vet jag liksom inte längre vem tusan jag är samt rädslan över att vara inaktuell för eventuella jobb. Jag vet, det låter stört men jag fattar ju att det har med min hjärntvätt att göra. Tack för att du lyfte detta och jag skall försöka lägga band på mig själv när det gäller bemötandet av små gobitar… bra läxa. Tack och goddag!

    Gilla

  7. Jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig hur svårt det skulle vara att ge mina barn en uppväxt som inte präglas av att från början bli placerad i ett tvångsmässigt genusfack. Min minsting 1.5 började på förskolan förra veckan på en ny ort. Vi kom in i rummet och ser oss omkring. Blå-Rosa-Blå-Blå-Rosa. Jag vet att det är banalt att börja med färgdiskussionen men alltså det säger ju så otroligt mycket om tvångsbeteendet att möta sin barn med tolkningsramen Kön. Sen hör jag en välklädd mamma i min ålder, som gratulerar en pappa som ska få en ny knodd ”jag hörde att ni skulle få en flicka. fantastiskt roligt. de är SÅÅÅÅ mycket enklare och lugnare än pojkar” och då tillägger hon ”men det får man ju inte säga nu för tiden”. Jag ville bara springa ut därifrån och gråta. På avdelningen för min femåring har flickorna långa vackra örhängen som omöjliggör all forma av brottning och avundas varandras tyllkjolar. Det känns så jävla hopplöst! Så BRA inlägg i debatten!

    Gilla

  8. Jag tycker att det är väldigt skönt att få samla tankarna utan att ha barnet klängande på mig. Tar hellre upp, för mig större frågor, när jag är själv. I frånvaro av mitt trötta och hungriga barn.

    Gilla

  9. Håller med!
    Mina svärföräldrar är helt omöjliga med fin/duktig/fin/duktig om vartannat. ”Vad duktig du är att äta!”. Hon äter ju inte för att hon är duktig utan för att hon är hungrig och för att maten var god och tusen andra anledningar.

    Det som har hjälpt mig att lägga om mitt eget tänkande är att jag kommit fram till att mitt referat eller min bedömning av mitt barns lek/utseende/prestation är helt irrelevant. Jag vill veta vad HON tänkte, tyckte och kände. Detta ständiga betygssättande från vuxna är deprimerande.

    Gilla

  10. Hej.
    Jag håller med dig om att det är inte utseendet som ska lyftas utan barnets närvaro och egenskaper.

    Men en undran till alla som tänker ta upp det på föräldramöte el nästa samtal….varför vänta?
    Be om ett kort samtal nu…lyft sakfrågan!
    Jag som förskollärare vill ha en rak och öppen kommunikation med föräldrarna. Säg till eller fråga när det är nått som är tokigt och ge oss kred när vi gör nått bra. Vänta inte.

    Lycka till.

    Gilla

  11. Tips till näste gång är att fråga vad de leker för en rolig lek… 🙂 Jag kämpar med samma sak. Har märkt att det är lättare att bryta mönstret om jag ställer frågor istället för att komma med påståenden…

    Gilla

  12. Så viktigt! Jag fick som barn alltid höra att ”guuuud vad söt du är” etc etc, vilket ledde till att jag i situationer då vuxna inte direkt kommenterade mitt utseende blev sjukt osäker. Det finns en bild på mig från min förskolekatalog med undertexten ”Visst är jag söt?” eftersom att jag alltid gick runt och frågade det. Jättegulligt tyckte pedagogerna förskolan. Jävligt tragiskt känner jag själv i efterhand då jag starkt kan koppla detta till den dysmorfofobi och de ätstörningar jag hade senare i livet.

    Gilla

  13. Åh. Jag håller också med om varenda ord. Men det är hemskt svårt ändå det där! Bet mig själv i tungan på förskolan igår när jag hämtade dottern och hon kom tillsammans med en kompis i vit spetsklänning och glittrig rosa kofta. Jag var på väg att säga ”vilken fin klänning du har på dig!” eftersom det sitter på nåt sätt i ryggmärgen, men jag kom på mig innan jag hann säga nåt att jag inte vill att min dotters klädsel ska kommenteras av andra föräldrar, så då ska inte jag heller kommentera klänningarna. Men så svårt det var att komma på nåt annat att säga. Ja, så här efteråt kan jag ju komma på tusen saker jag kunde ha sagt till henne, men just där och då var det bara en stor blinkande skylt i min hjärna ”FIN KLÄNNING!”. Nåja. Det fick räcka med ett ”Hej Emilia” till henne, och sen fokus på att få på min dotter ytterkläderna. Men det är intressant att du tar upp fenomenet nu, när det här hände igår, och satte igång mina tankar också om hur inpräntat det är, antagligen i de flesta, definitivt i mig själv.

    Gilla

  14. Amen!
    Meddela gärna hur mottagandet blir på förskolan. Jag vill våga göra liknande på nästa föräldramöte. Ångrar att jag inte tog upp det på utvecklingssamtalet i höstas. Dessvärre skulle jag behöva ta upp det i närmsta familjen också…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s