Vi avlivade Gilla i går.

Hon har haft ryggproblem en längre tid och efter att ha varit hos två inkompetenta veterinärer (varav en friskförklarade henne så Agria inte ville betala MR-röntgen) fick vi tips om Öresunds veterinärklinik som direkt fixade en remiss till MRI-röntgen på Blå Stjärnan i Göteborg. Hon har en överrörlighetsproblematik och förändringar i/runt diskarna som gör att nerver kommer i kläm och bland annat gör att hon har dåliga reflexer i bakkroppen. Vi hade hoppats på ett ”snällt” diskbråck men det här var mycket värre, och en operation med tillhörande rehabtid hade tagit minst sex månader innan resultatet ens kunnat utvärderas. På Öresunds veterinärklinik hittade man även en lös knäskål som krävde operation, och att utsätta henne för två operationer (varav en väldigt komplicerad med bland annat steloperation) kändes bara… nej.

Hon måste få bli helt frisk. 100 procent. Hon har varit stilla och bara gått koppelpromenader i ett par månader nu och mår så otroligt dåligt psykiskt av att inte få röra på sig. Hon har markerat mot Juno två gånger och det går inte att gå ut med båda hundarna samtidigt för hon lämpar över allt ansvar för flocken på Stefan som blir nervös och aggressiv och inte fattar någonting.

Hon tuggade på saker. Var jättestressad, blev rädd för höga ljud, blev rädd för barnen när de lekte så vi har fått ha dem på skilda våningar. Dubbel dos smärtstillande hjälpte inte. Hon tassade omkring på nätterna och var aldrig mer än en centimeter bakom en så fort man flyttade sig genom lägenheten. Satt på golvet nedanför soffan och kunde inte hoppa upp själv, tittade på en med en blick som bara skrek HJÄLP MIG. Så himla synd om henne har det varit de senaste veckorna medan vi väntat på den där tiden i Göteborg.

Nu är det inte synd om henne längre. Nu är det bara synd om oss (och hennes BFF Stefan som går runt och letar efter henne, aj mitt hjärta!). Men den sorgen är ändå på något vis lättare att bära än det konstanta dåliga samvetet över att ens djur mår dåligt och man inte kan hjälpa.

Lilla älskade tigerbollen. Jag saknar henne så det skär i hjärtat.

24 reaktioner till “Om att behöva låta sin vovvekompis somna in

  1. Ja, vi sa det nu, att det blir fan ingen mer hund efter Stefan, det är ju alldeles för jobbigt när de dör ifrån en!

  2. Åh, sån äkta pensionär! Så härligt att få dela liv med ett älskat djur så länge! Gilla var bara 2.5 så förutom sorgen känns det också så himla orättvist när hon var så ung.

  3. Tack snälla! Det var tufft men ändå inte, eller hur man ska säga, det hade inte gått att få henne frisk igen och hon skulle inte behöva lida mer.

  4. Lilla lilla vovven❤️Det är ett tungt ansvar man har som djurägare. Ni kan vara trygga i att ni tagit det nästa beslutet för er hund. Kram på er!

Kommentera