Fredagen den 23 augusti hade vi – 13 dagar över tiden – varit på överburenhetskotroll på morgonen och blivit lovade igångsättning på lördagen om det fanns plats på förlossningen. Klockan 08 skulle vi ringa och dubbelkolla att vi fick plats, och om vi fick det så hade vi en tid klockan halv nio. En hinnsvepning senare gick vi peppade därifrån och tänkte att ”Tjohoo, i morgon kan det bli bäbis!”. Och det blev det ju, men någon igångsättning skulle vi inte hinna med.

Vi tog det lugnt på dagen, köpte sushi och körde ut ur stan och satte oss vid parkeringen till ett strövområde och åt. Försökte gå en sväng där i skogen men tretton dagar övertid gör sitt på en gravidkropp och vi fick vända ganska snart. Förberedde lite hemma på kvällen, packade det sista till BB-väskan och bytte ut alla minsta kläder mot lite större, baby Kenneth låg ju tio procent över sin kurva och var beräknad att väga 3800 gram på BF, så vi räknade kallt med att han skulle väga en bit över fyra kilo.

Klockan 23:00 gick vi och lade oss, Tobbe somnade ganska snabbt och jag lade ner telefonen vid 23:30 och somnade direkt. Men jag fick inte sova så länge. Efter knappt en kvart vaknade jag av en ovanligt stark förvärk i ryggen. Den försvann efter ett tag men kom tillbaks nästan omgående. ”Vad fan?” tänkte jag och försökte slappna av, när den tredje värken kom. Och nu insåg jag att det nog inte bara var jobbiga sammandragningar längre. Jag gick ut i vardagsrummet och tog fram värktimer-appen samtidigt som jag körde någon form av barbamammamagdans för att röra lite på mig genom smärtan. Nej, det här var definitvit inte bara förvärkar.

Klockan 00:00. ”Tobbe? Jag tror att det har satt igång nu”, sa jag försiktigt in i sovrummet, och han satte sig rakt upp i sängen och tyckte att vi absolut borde ringa förlossningen. Jag skrattade och förklarade att latensfasen kan ta typ ett dygn om man har otur, så det var nog inte på gång riktigt än, men jag ville i alla fall ville ha lite sällskap och hjälp att klocka värkarna. I efterhand berättade han att han fick blodsmak i munnen när jag väckte honom men jag märkte aldrig på honom att han blev nervös.

Klockan 00:39 kom dom med fyra minuters mellanrum så jag ringde ändå till förlossningen och sa att det verkade ha startat av sig själv. De svarade precis vad jag trodde, ”Ta två alvedom och försök vila och hör av dig när det är ungefär tre minuter mellan värkarna och har varit så i ungefär två timmar. ”Två timmar?”, tänkte jag. ”Ska det bara bli värre och värre i nästan en och en halv timme till så kommer jag icke klara av att andas mig igenom detta tills det är dags att åka in”. Jag tog två alvedon, men någon vila var det inte snack om.Varje gång det kom en värk var jag tvungen att stå upp och hålla händerna mot något, andas och vagga fram och tillbaks. Jag sa åt Tobbe att försöka sova lite till men efter en kvart klarade jag inte av att vara själv, så jag väckte honom igen.

Klockan 01:20 är det bara runt två minuter mellan värkarna och jag säger åt Tobbe att ringa förlossningen att säga att vi kommer in vare sig vi får eller inte, för det här funkar inte längre. Jag gick in i badrummet och började klä på mig, men hann inte längre än att trä mina tights runt ena fotleden innan jag fick en värk som gör att jag spyr rätt ut i handfatet. Kan tänka mig att det var en oerhört vacker syn.

När barnmorskan hör att jag kräks säger dom åt oss att komma direkt. Så, jag klär på mig, spyr en gång till och gör mig redo för de tre (3!) minuter det tar att köra till sjukhuset. Först tvingades vi stanna utanför bilen och vänta ut en värk. Halvvägs till sjukhuset kände jag att jag måste spy igen och skrek åt Tobbe att stanna bilen, hävde mig ur och stod och höll mig i takräcket och stönade, men den friska luften gjorde att jag slapp kräkas.
När värken var över körde vi vidare och sen tvingas jag stanna och andas ut en värk
1) utanför akutingången
2) utanför hissen upp till förlossningen från akuten och
3) utanför hissen när vi har åkt upp tre våningar.

På förlossningen var dom jättegulliga och ba ”Hej, välkomna, hur var det här då?” medan jag var lite mer JAG GGNNNHHHHH MÅSTE HA EN GGNNNHHHH KRÄKPÅSE! och så stod jag och höll mig i en rullstol och kräktes lite utanför hissen innan jag kunde gå in på rummet som vi fått.

Vi stannar bandet lite här och tittar lite på min idé om hur jag trodde att latensfasen skulle se ut. Jag tänkte mig att det skulle vara lite mer soft. Lite mer andning, lite mer massage i korsryggen, lite mer… förväntansfullt mys. Okej, och att det skulle göra ont så klart, men ALLA har sagt att det tar tid i början, speciellt när man är förstföderska. Jag trodde kanske att det skulle bli några timmars knatande med gåstolen i korridoren, att vi skulle fika lite och kolla på tv och liksom… hinna förbereda oss lite. Jag trodde INTE att det skulle vara som en enda utdragen scen ur Exorcisten. 

Klockan var nu 01:30 och det hade alltså bara gått en och en halv timme sedan jag misstänkte att det hela hade satt igång och väckte Tobbe. EN OCH EN HALV TIMME.
Alltså, jag SOV för två timmar sen och nu står jag plötsligt lutad mot en säng iklädd vit skjorta och försöker fatta att det faktiskt är dags!? Jag fokuserade på det jag läst om andning och avslappning, på att varje värk har ett slut och att det finns flera minuter att vila emellan. Tyvärr var det inte direkt några minuter mellan värkarna, så den där vilan kunde jag glömma. Svankmassage fick jag förvisso och Tobbe gjorde ett superjobb med att peppa och stötta och hjälpa mig att andas, men han blev nog också lite ställd över hur himla ont jag hade.

Klockan 02:00 blev jag undersökt och var öppen 4-5 centimeter. ”Hit med epidural!” kan jag eventuellt ha skrikit ungefär här eftersom jag tänkte att jag i den här takten skulle föda inom en timme och att det vore trevligt att genomföra en förlossning med lite mer smärtstillande än att någon gnuggade en i svanken. Jag försökte mig på lustgasen, men blev alldeles yr och illamående först, så det tog lite tid innan jag fick till det så att det hjälpte.

Klockan 02:45 undersöks jag igen. Öppen nio (9!) centimeter. Känslan just då: VAR I HELVETE HÅLLER EPIDURALEN HUS? samt LÅG INTE JAG OCH SOV ALLDELES NYSS?

Klockan 03:00 kommer narkosläkaren och eftersom Tobbe jobbar på sjukhuset blev det lite hejsansvejsan där. ”Tjenare Christian, ja, nu är det dags som du ser” osv. Jag försöker krångla mig runt så jag kan sitta på sängkanten och skjuta rygg, men om det är en övning som inte är förenlig med att vara gravid i slutet av vecka 42 så är det att böja sig framåt. Samtidigt som man har värkar. Värkar som plötsligt ändrat karaktär och känns mer som att jag faktiskt jättesnart borde gå och bajsa om jag inte vill göra det inför publik sittandes i sängen. ”Jag tror att jag måste krysta?” frågar jag barnmorskan och hon ser lite nervös ut eftersom epiduralen inte har kommit ordentligt på plats än.

Klockan 03:15 börjar epiduralen verka, och jag känner det lite som att jag kan öppna ögonen för första gången sedan vi kom in i rummet. Det gör fortfarande ont när värkarna kommer, men jag lyckas andas bort det på ett helt annat sätt. Jag kunde plötsligt ligga på sidan, hålla Tobbe i handen och med hjälp av lite svag lustgas andas mig igenom det värsta.

Jag tyckte nog inte att jag blev så snurrig av lustgasen, men eftersom den här bilden kom till efter att jag uppmanat Tobbe att ”dokumentera hur PERFEKT lustgasslangen matchar min tatuering”, så får jag nog ta tillbaks det där. Ser ni nagellacket? Det fick Tobbe ta bort lite senare, efter att en barnmorska lite opedagogiskt sagt att man inte kan ha lack ”ifall jag måste in på operation”. Arkiveras kanske lämpligen under fliken ”sånt man inte säger högt till någon som haft krystvärkar i tre timmar utan att bäbisen kommit ut”.

För ja, det tog ju ett jävla tag där efter att epiduralen kommit på plats. Vilket var väldigt skönt de första timmarna, jag hann slappna av lite, vi kunde skämta och skratta och jag fick glass och nyponsoppa för att hålla energin uppe. Men sen när jag legat där i några timmar till och tyckt att värkarna blev värre och värre men att bäbisen fortfarande inte riktigt… ville ut (!?) så började jag misströsta lite. Baby kenneth fick en skalpelektrod på huvudet för att de skulle kunna hålla koll på honom. Något jag är lite förvånad över i efterhand är hur mycket jag tänkte på honom under förlossningen, om han hade det jobbigt och så. Men han mådde bra hela tiden.

Den sista timmen var jobbigast, för då började jag på allvar bli rädd för att han satt fast på något vis och att jag skulle behöva snittas. Barnmorskan kom med en helt värdelös nagellacksremover och Tobbe fick ta bort lacket på ena handen. Det var så vidrigt att ligga där och dels känna att man kanske var på väg att snubbla på mållinjen och så ta de där djuuuupa andetagen i masken samtidigt som det luktade skarpt av remover. Uuuuhh. Men så plötsligt märkte jag att barnmorskan började… organisera lite. Tog på sig ett förkläde, la fram lite grejer på ett bord, ringde på en kollega. Dom sa liksom inget, men man fattade att han kanske snart skulle komma ut. Hon instruerade Tobbe om hur han skulle hjälpa mig att ta ett andetag syrgas och sedan pressa ner hakan mot bröstet och med stängd mun pressa all energi neråt.

Jag fick bedövningsspray och något glidmedel där nere och plötsligt känner jag hur bäbisen faktiskt kommer neråt för varje värk – men när halva huvudet är ute så slutar plötsligt värken och barnmorskan säger åt mig att slappna av och vänta på nästa. Ehhh, okej? Jag vet inte hur ni tänker här, men ”slappna av och vänta” är det sista man är sugen på när man har ett halvt bäbishuvud ute genom sin vayayay. Men så kom nästa värk och jag tänkte bara att ”Nej nu jävlar orkar jag inte ligga här längre, nu ska han UT!” och helt plötsligt så bara SCHLOPS så åkte han ut. Och jag vet inte hur jag ska förklara känslan mer än att det faktiskt var precis så som jag trodde att det skulle kännas. Det gjorde ont som satan och sen blev det bara helt tyst.

Klockan 09:07 lyfte jag på huvudet och såg hur barnmorskan drog navelsträngen över huvudet på den lilla blågrå slemmiga bäbisen mellan mina ben. ”Varför skriker han inte?” frågade jag och i samma stund gav han upp ett sånt illtjut att alla började skratta. Dom torkade av honom och la upp honom på mitt bröst, och så fick Tobbe klippa navelsträngen. Han grät och skrattade och jag bara stirrade på den lilla mössan mellan mina tuttar – herregud, han var liksom här nu. Moderkakan kom direkt och jag behövde inte sys, så snippy fick vara ifred efter förlossningen, vilket jag är mycket tacksam för. Jag fick på allvar motstå en ren instinktiv impuls från att sparka henne i huvudet när hon skulle dit och kolla.

”Hej Kenneth! Vad duktig du var som kom av dig själv” var bland det första jag sa till honom. Och han var så liten, vägde bara 3250 gram till sina 51 centimetrar! Och han var så oerhört söt! Inte alls sådär… läskigt nyfödig som vissa bäbisar man ser är, utan helt helt perfekt från start.

Den berömda brickan och en mycket mycket stolt pappa. Och på tal om stolt, gud vad jag älskar min kille, han var helt perfekt under hela förlossningen. Vi hade pratat mycket om alla tänkbara scenarion och inte en enda gång kände jag att något han gjorde var fel eller konstigt. Jag hoppas verkligen att alla – både blivande mammor och pappor – fattar vilket stöd man har i sin partner under en förlossning, det är liksom ingen överdrift att säga att han gjorde halva jobbet.

Jag blödde ganska mycket från livmodern efteråt, så jag fick något dropp som skulle dra ihop den och vi fick stanna på förlossningen ända till klockan 18 innan vi fick komma upp på BB. Vi fick ett eget rum och det fanns plats för Tobbe att stanna också. Vi åt lite snacks och kollade på tv och Baby K bara sov och sov och sov. Det är jobbigt att födas tydligen. Och att föda. Och ja, att coacha den som föder.

Klockan 15 på söndagen tyckte vi att vi var proffs på det där med att vara föräldrar så vi stoppade ner Baby K i babyskyddet och körde hem. Helgalet, man går och lägger sig för att sova en fredagskväll och sedan kommer hem som föräldrar på söndagseftermiddagen.

Att göra ett barn ihop – vilken grej! Känslan jag får av att se Tobbe och Sigge ihop slår allt annat jag någonsin känt. Min kille! Vår unge! Aldrig har jag älskat som jag gör nu.

25 reaktioner till “Förlossningsberättelse – när Baby K kom!

  1. Åh Grattis! Så fin han är, sorry jag är lite sen. Jag längtar redan till jag ska vara med om en förlossning…hehe…nä jag är alltså inte gravid.

    /maria på trafiken

  2. Jag är ingen allmän babyfanatiker, men här blev jag faktiskt lite fuktig i ögonvrån av din berättelse, måste vara för att det känns som att jag känner dig efter att ha läst bloggen i flera år.

  3. Underbart! Grattis till fint lagarbete, får lite tårar i ögonen här 🙂
    ..och den där kärleken man känner slår en som en slägga i skallen.. sedan bara växer den för var dag.

  4. Fy farao för alla dessa krekor! Jeflar vad han satte fart på dig! The action is where Sigge is så att säga! Åh vad ni hann ta mycket kort under själva förlossningsarbetet! Kul!

  5. Åh men hur grejt var inte det här då!? Man bara längtar ju efter att få fontänkräkas i groteska smärtor för det verkar ju så värt det när man ser hur jäkla fint det tillslut gick! 🙂 Stort grattis igen! <3

  6. Att föda barn är vad som får en att inse humorn i livet. Man bajsar en klutt på sin bebis som känns som en våt fisk när den slinker ut… Det är inte ett skratt som förlänger livet utan en förlossning!

    Tycker dock att brickan efter känns så förbannat trist. Jag ville ha fett, socker och lite mer fett. Friterad banan med glass typ, inte husvagnssemestersbricka.

  7. hallåååååå!! Bästa förlossningberättelsen! Glad att han är ute och att det sa SCHLOPS! Det känndes som om jag var där och nästan såg på 🙂 *creeper much*

  8. UNDERBART!! Härligt jobbat! Och så skönt att han liksom ”kom av sig själv” tillslut – fint folk kommer sent dock! De var nästan lika små våra herrar, Knutas var 3355 g lätt och 51 lång. Har precis postat min egen förlossningsupplevelse förresten, ifall du är sugen på att läsa…
    Och jösses vilken söting han är, Sigge Scott!
    Kramar från Annsann

  9. Underbart fin berättelser!
    Och härliga bilder.
    Känns som mina egna förlossningar var igår när jag läser, men 14 å 16 år har visst swischat förbi… Första förlossningen var ung som din i tid. Andra hann vi va på bb 1 tim å 20 min innan det var över…
    Skulle gladeligen föda igen eftersom det är en så grymt häftigt grej (men är definitivt klar med bebisgrejen)
    Grattis till familjelyckan
    /CC

  10. Och här sitter jag och gråter och skrattar om vartannat och är bara så glad för att det gick så bra och för att du delar med dig så personligt av denna enorma upplevelse!

    Ann Margret

  11. Åh, vilken fin förlossningsberättelse och urfin första bild på den nya familjen! och jag säger som de andra, här sitter jag och gråter!! Och som Katta, håller med om alla hennes fem punkter!! shit, jag ska föda snart – hu! Är redan 3-3,5 cm öppen och fick min andra hinnsvepning igår så man kan ju hoppas att det går fort när det väl sätter igång, speciellt som det bara tog 4,5h med första babyn.
    Stort grattis ännu en gång!

  12. Började lipa redan punkten 00.00 – sen var det kört. Vad fint! Du har gjort en bebis! Och klämt fram den!

  13. För det första: BÖÖÖÖL!
    För det andra: bilden där Tobbe står lutad över dig och Sigge <3 <3 <3
    För det tredje: You go! Fasiken vilken intensiv förlossning, och TACK för att du delar med dig. Så himla fint att läsa. *böööl*
    För det fjärde: Shit, jag har det där kvar. Hilfe.
    För det femte: Inte för att Bebishen kommer att komma ut eller så. Men men…

  14. Ojoj, jag får tårar i ögonen och en klump i halsen när jag läser och sedan minns mina egna förlossningar.
    Jag är så glad för er skull!

    Kram från Malmö.

Kommentera