Baby Kenneth ba: FORTARE MORSAN, GASA!
Jag har funderat en hel del på det här med att köra hoj gravid och i dag slutade jag fundera och bara körde. Jag har hittat kläder som passar (tack Ellinor!) och även om jag bara kört kanske 100 mil sedan jag tog kortet i oktober så känns det ändå safe. Eller ja, safe och safe, JAG känner mig safe. Jag är ingen daredevil som drar på i hundraåttio och låter knäskydden slicka asfalten i kurvorna, jag kör som en normal och vuxen människa. Problemet är ju att andra inte gör det.
Och just det har jag funderat mycket på. Hade jag gjort en liknande vurpa som förra sommaren så hade Baby Kenneth nog inte klarat sig. Och det gick bara i typ 50 km/h, men det gjorde ont som satan och den smällen räcker för att moderkakan ska lossna/bäbisen klämmas/kroppen chockas osv. 
Så är det värt det?
Vad är värt vad? Om jag ramlar eller krockar och bäbisen dör, var det värt det då? Självklart inte. Men det är ju få saker som verkligen är värt att förlora sitt ofödda barn för, så kan man ens svara på den frågan? Är det värt att jag kör bil fram och tillbaks till jobbet varje dag om jag krockar och Kenneth dör? Nej. Är det värt att jag cyklar till Ica för att hämta ett paket och blir överkörd av en lastbil på vägen dit? Nej, inte det heller. Och det är klart att det finns en (enormt) ökad risk i att sätta sig på en motorcykel med en 25-veckors bäbis i magen, men jag väljer att inte se det på det viset. Jag ser det som att jag sköter min bit.
Jag gör vad jag kan för att köra så säkert som möjligt – jag håller hastigheten, väljer vägar där jag inte gör vänstersväng från landsväg (och helst inte höger heller om det inte finns ordentlig fil/vägren), jag kör inte motorväg, jag genar inte i kurvor, jag tar det sjukt lugnt där det kan finnas grus, jag gör inga crazy omkörningar och så vidare i all oändlighet. Och så hoppas jag att ingen kör på mig. Och jag lovar att Baby Kenneth mår bättre av att morsan är ute i vårsolen på korsar nysådda åkrar på slingriga asfaltsvägar än ligger hemma och deppar för att hon får sätta livet på hold fram till augusti.

5 reaktioner till “Äntligen motorcykelpremiär!

  1. Men Tjoxen, det är ju det Mirijam säger… Man kan ju i princip dö av allt, ska man låsa in sig i sin lägenhet i nio månader bara för att inget eventuellt ska råka hända? Sörpla soppa varje dag för att inte sätta i halsen och kvävas. Sen då? När bebisen är född… man löper risk att dö så fort man sätter foten utanför dörren… lika bra att låsa in sig för alltid och aldrig uppleva något!

    Nä, jag tycker du gör helt rätt Mirijam! Jag skulle gjort likadant!

  2. Efter att ha bara kört en säsong och sett bilisters attityd till motorcyklister etc så hade jag aldrig kört om jag var gravid eller skulle bli pappa. Du får fråga dig om du skulle kunna leva med att lillkenta dog och du överlevde vid en vurpa. Samma sak när lillkenta är född, är det ok att lillkenta får växa upp utan en mamma? :/ Sen kan man ju samtidigt inte tänka negativt hela tiden, men personligen så skulle jag tänka mig för även om det skulle ta emot att ge upp det hela.

  3. Jag är väldigt glad att du åkte ut en sväng! 🙂
    Mamma glad = bäbisen glad = pappa glad… Enkel ekvation!

    Hejdå

  4. Det finns många studier som visar på att mammor som mått bra under graviditeten får barn som mår psykiskt bättre också. Så det är kanske bättre att köra hoj än att sitta hemma och deppa?!!

Kommentera