Jag har som sagt en långt gående aversion mot att klä upp mig. Alltså, jag gillar ju att vara fin, men det betyder i min värld: trikå, viskos, bomull som sitter snyggt. Och med sitter snyggt menar jag: inte smiter åt runt magen, inte visar för mycket bröst (hatar att ha klyfta), inte smiter åt runt ryggen och inte flyttar sig när man rör sig så man måste rätta till skiten hela tiden.

Jag använder aldrig klackar, ska jag vara så pass finklädd att inga av mina sneakers funkar så har jag ballerinaskor. Och jag får alltid lite panik när man är ett tjejgäng som ska göra sig i ordning och folk liksom ska klä ut mig. Ba: Mirijam, den HÄR kan du ha! *håller upp slinkig liten svart topp i stl XS*

En gång när jag var 17 skulle min kompis Sandra försöka få in oss på Privé i Malmö (fråga inte) och lånade mig sina 1) för små jeans 2) Buffaloskor.
Varje gång någon erbjuder mig något från sin garderob när jag redan klätt mig färdigt känns det lite som den där kvällen. Som att man inte får komma in annars. Som att man inte är värd.

Gud, jag är snart 32, kan jag inte bara släppa det här någon gång?

8 reaktioner till “Det här med att klä upp sig

  1. själv tillhör jag kategorin flickor som fullkomligt älskar högklackat, pennkjol & blus! en fin klänning, strumpor & klackar så är jag en klad hest. jag avskyr jeans & byxor och tycker att det är hemma-kläder, eller möjligtvis en bakfull söndag.

    iofs så tror jag att det kan ha en del att göra med att jag har en del kvinno-issues i form av att aldrig riktigt känna sig tillräckligt kvinnlig så jag maskerar det med klackar, klänning och klatschig ögonskugga. men deeet är ju en helt annan story. o man kan vara exakt hur finklädd man vill på sitt eget sätt! så go leggings om det är det man vill och allvarligt, skaffa dig kompisar som inte dissar vad du sätter på dig. det är taskigt.

  2. Det är ju en sak om man säger själv ”gud, vad jag inte trivs i detta” eller ”jag känner mej ovan i det här” och DÅ kanske någon kommer med nåt förslag, annars kan de bara hålla klaffen!! sköt dej själv o skit i andra. typ.

  3. För mig är det konstigt att man tar på sig korta, osköna kläder och höga klackar när man ska ut och festa (kan kanske förstå det om man ska på restaurang). Jag vill ha sneakers, t-shirt/linne och ett par bekväma jeans. Om jag ska kunna dansa och ha roligt så krävs det att man är bekvämt klädd. Skönt att veta att när det är dags att gå hem så kan jag iaf försöka springa ifrån alla äckel. Och inga konstiga killar som tror att de får ta på en bara för att man nästan är naken i sina partykläder.

    Det är sorgligt med tjejer som kommer med skorna i handen för de inte orkar med klackarna längre eller när man tror att de glömt kjolen hemma. Man går väl ut för att ha roligt? Inte för att vara snygg?

  4. Skönt att fler är som jag. Har alltid haft den känslan, att tvingas klä sig fin var det värsta jag visste när jag var liten. ”Får jag gå hem och byta om nu?” var den stående frågan. Nästa gång fyller jag 62 … tror inte det kommer att gå över någonsin.

  5. Amen. Mitt problem är mer hur mycket det ska spexas till. Att det inte räcker med snygga kläder utan det måste vara jag-kan lika-gärna-vara-naken-kläder. Jag tycker att man kan få vara snygg utan att ha miniminikläder på sig som inte lämnar något till fantasin.
    Slutade faktiskt helt med klackskor något år men nu är jag mer för klackar som är bekväma. Mitt motto är att ”kan du springa i skorna och kläderna är det ok”.
    Mitt största garderobsproblem när jag ska svira: jag vill alltid ha en pösig snygg partytröja och märker varje gång att jag inte äger någon.

  6. det där med klackar har jag väldigt svårt för… då känner jag mig garanterat utklädd. jag är helt övertygad om att människor som kan trippa omkring på 10 cm-klackar är från en annan planet.

  7. Buffaloskorna alltså, drabbas av kraftiga rysningar vid minnet.
    Och du, du verkar ha en svintuff och snygg stil så ha du dina sneakers och det som passar till.

  8. menåå! sådär håller mina vänner i hemstaden också på, jag kan komma till en förfest färdig och klar och alla andra håller på att piffa till sig, så tittar någon av dom på mig, går bort till garderoben och kommer tillbaka med någon liten klänning och säger ”men du, emma, den här är ju också jättefin………”

    dör på det. låt mig ha på mig vad jag vill, vad jag känner mig bekväm i, inte vad du tycker jag är snyggast i. å, irri. jag tror stenhårt på att man är snyggast i det man känner sig bekväm och snygg i.

    hoppas kvällen bli fantastisk!

Kommentera