Hunden alltså. Så ofattbart morgontrött. Alla som har haft något med staffar att göra vet att de är världens värsta snarkgrisar men Alfie tar nog alla poäng.
Som i morse, eftersom jag skulle till frissan i Landskrona så klev jag upp klockan noll sju noll noll (!) och när klockan blivit kvart i åtta så var det dags att ta ut jycken. Han har väl aldrig i sitt liv behövt kliva upp medan det är mörkt, så där stod jag som ett fån i hallen och skramlade med selen och bara AAALFIIIEEE, men utan resultat. Helt tyst från sovrummet.
Man får liksom skrida in till sängen med kopplet på en silverbricka och ba’ ”Om ers randiga höghet behagar stiga upp nu så är det nu dags för er urinerings- och avföringsrunda”. Då kanske han närmast rinner ur sängen och gör några utvalda stretchövningar innan han lunkar ut i hallen och bara ”Jaja matte, om du TJATAR så”.
SÅ. DRYG. Och sötast i hela världen.
Precis! Så jag kallar det för att hon helt enkelt är artig och väluppfostrad.
Men visst är det så himla skönt? Hade aldrig orkat ha en hund som står och gnyr i hallen klockan sju!
Ha ha, min voffsing är likadan. Hon VILL INTE gå upp ur sängen förrän efter lunch minst. Trots att hon är en ettrig lite pudel.