Hörrni, kroppen och hjärnan, varför ska det vara så jävla svårt att samarbeta?
När man är postsjuk och ska ta det lugnt för att inte bli sjuk igen, DÅ kryper det minsann i kroppen och man bara ”ÅH vad jag vill ut och LÖPTRÖNA!”. Men när man är frisk och har all tid i världen så är hjärnan helt emot en och bara ”stanna inne och kolla på How I met your mother och ät marängsviss istället”.

På allvar: VARFÖR vill min hjärna mig illa? Kan den inte bara tänka att den vill träna ashårt och äta mycket protein och bra fetter, istället för att komma med akutsug efter kolhydrater och socker? Min kropp mår ju de facto bättre av det.
Så himla taskigt, mycket upprörd över detta, tycker ju att det kunde vara på sin plats att dessa två börjar samarbeta eftersom vi ska dela resten av livet (vilket inte kommer bli så långt om min hjärna får bestämma vad vi ska äta/göra).

3 reaktioner till “Stenåldern ringde, de ville ha tillbaks sitt paniska lagrande av socker

  1. Är inte det helt emot de fysiska lagarna? Är hjärnan dum i huvve eller, man ska VILA när man är sjuk, TRÄNA när man är frisk. Sådeså.

  2. Inte riktigt samma sak, men igårkväll när det spöregnade, blåste orkanvindar och blankisen låg så långt ögat nådde var jag så sjukt sugen på att ut och jogga… det måste vara någon form av dödslängtan som driver en

Kommentera