Jag har två bröder. Manuel och jag har samma biologiska pappa, han har precis fyllt 29 och är således två år yngre än mig (inte pappa då, utan Manuel, det vore ju JÄTTEKONSTIGT annars).
Oskar är en liten sladdkille som är 13 år yngre än mig och jag vet inte vilket som är värst, att han fyller 18 om två veckor, eller att det var 13 år sedan jag själv blev myndig.

Manne: Det gick inte att lämna oss ensamma när vi var små för då slog vi ihjäl varandra. På allvar. Det har aldrig funnits någon som kan göra mig så vrålförbannad på så kort tid som han. De enda gångerna vi verkligen var kompisar var när vi kämpade oss igenom diverse Super Mario-världar, då var det jävlar i mig teamwork på högsta nivå. En gång slängde jag en BMX i huvudet på honom, och han har lurat mig att kliva ner i ett flera meter djupt vattenhål med en blå plasttunna över huvudet så jag höll på att drunkna. Ta ett låååångt kliv nu.

Eftersom han bor kvar i Norrland ses vi typ aldrig vilket är jävligt synd. Han är en av de absolut roligaste människorna jag känner och det finns nog ingen som har en sån fantastisk galghumor som honom. Han är smart och kvicktänkt och en jävel på att göra sån där glasyr som man har på kakor. Han har på allvar gått skoter- och pistmaskinsgymnasium utanför Åre och kan allt som har med motorer att göra.

Oggan: Jag kommer ihåg när mamma var gravid och vi pratade namn till Oggan. Jag och Manne tyckte att han kunde heta typ Martin eller Marcus eller vad som helst som började på M och inte var ett hippienamn. Ilskan då när morsan och farsan bara ”Han ska heta Oskar”. Jag dog lite tror jag. Oskar? OSKAR? O S K A R? Ett jävla gubbnamn skulle han visst få, vår lillebror, och det fanns inget vi kunde göra åt det. Något år senare blev namnet Oskar vad typ Viggo är i dag så han slapp ju bli mobbad för sitt namn i alla fall, det var ju bra.

Oggan är en jävel på att åka skidor (det är vi alla tre förresten – fast jag på snowboard då – eftersom vår farsa släpat ut oss i pisterna sedan vi var små människovalpar). Han tar över hundra kilo i bänkpress och går Sjöfartsgymnasiet i Härnösand. Han är också sjukt rolig (ett släktdrag misstänker jag) och det finns ingenting som gör mig på så gott humör som att reta honom på äkta storasystervis.

Hörrni grabbar. Det är synd att ni vägrar bo i Skåne och att jag hatar Norrland, för jag hade velat umgås med er jätteofta. Jag älskar er makalöst mycket fast jag är kass på att höra av mig, okej? Kom ihåg att ni alltid kan ringa storasyrran om det är nåt. Dygnet runt, året om.

4 reaktioner till “Day 11 – Your siblings

  1. Men för i helvete syrran det var väl inte vi som stack till södern. Hur dum får man va? Sätta en plasttunna över huvudet och lita på sin lille bror. Men jag tycker om dej också.Puss lille bror

Kommentera