Någon kommenterade för ett tag sedan och undrade om jag inte ville skriva om tankarna efter Österrikeresan. Och det vill jag ju. Fram tills nu har det mest varit en enda soppa bakom pannloben, men nu börjar saker ordna upp sig. (Så här då va: Jag åkte ju till Österrike för att träffa mina kusiner som jag aldrig sett, plus att – om jag vågade – träffa min biologiska pappa som jag inte sett eller hört ett ljud ifrån på 16 år. Mer bakgrund finns här.)

En sak jag ångrar är att jag förberedde mig så himla dåligt. Eller rättare sagt, jag förberedde mig inte alls. Jag bokade biljetten två månader innan jag skulle åka och sedan gjorde jag mitt bästa för att förtränga det. Jag var för nervös, för uppspelt, för rädd.
På flyget ner trodde jag att jag skulle svimma. En liten stund hoppades jag faktiskt att planet skulle störta, för då hade jag sluppit deala med konsekvenserna av att jag tagit steget att åka dit.
Men vi landade självklart utan missöden i München och i ankomsthallen stod två av mina kusiner och väntade på mig. Mitt bland kostymgubbar med vita ”Mr Smith”-skyltar stod de med en rosa ”Pink Pony”-lapp och flinade. Åh vad glad jag blev!

Resan till deras mammas hus tog två och en halv timme och vi pratade hela vägen. Det regnade oavbrutet ooh när vi sedan satt i mammans kök och drack kaffe och kollade på gamla bilder fick jag en sådan himla konstig känsla. Alltid när man är på ett nytt ställe så har man ju oftast någon med sig. Nu satt jag helt ensam, bland folk jag inte kände, i ett hus jag inte kunna minnas från min barndom, och drack kaffe. Som att en jättearm hade lyft mig i nackskinnet i Malmö och stoppat ner mig på en stol vid ett köksbord i Österrike.

Jag pratar inte tyska så vi får kommunicera på engelska vilket går alldeles utmärkt. Min farmor och några lite äldre fastrar och farbröder fattar ingenting men de andra får översätta. Men det är jobbigt att prata ett språk som inte är varken mitt eller deras. Man måste anstränga sig så mycket eftersom risken för missförstånd är så stor, både när man lyssnar och när man pratar. Och jävlar vad trött jag var. Jag kunde ha sovit middag fem gånger om dagen alla dagar utan problem.

Samma kväll jag kom ner (fredag) frågade mina kusiners mamma mig om vi inte skulle ringa min pappa och se om han ville träffas. Jag tvekade, kände att jag behövde landa lite. Men hon sa att det kunde vara bra att åtminstone kolla om de var hemma och om de hade något bokat innan jag skulle hem igen (tisdag).
Så hon ringde. Och jag hörde hur han svarade och blev helt svettig. Tänk om han inte ville träffa mig?
Här hade jag gått halva sommaren och tänk att ”ja vi får väl se om JAG känner att JAG vill träffa honom. JAG märker väl om JAG pallar med det”. Tanken hade inte ens slagit mig att han kanske inte ville ses, att han skulle tycka att jag var en förbannad mupp som hade åkt ner utan att berätta i förväg och plötsligt skulle dyka upp som dottern i lådan efter 16 år och bara ”JAG anser att det är okej att vi träffas nu”.
Fy fan vad rädd jag blev då.

Men så sa han inte. Han sa däremot att vi gärna fick komma på lunch dagen efter. Jag hade sådan hjärtklappning att det bultade i öronen, och när Elisabeth hade lagt på luren så visade jag hur mina händer skakade.
Sen gick jag på toa och bölade lite.
Dagen efter var det dags att åka hem till pappa och hans sambo Silvia. Det här är så pinsamt i efterhand, men jag hade sjukt låga tankar om henne. Hon hade skrivit något taffligt mail på skitdålig engelska och jag såg framför mig hur hon satt vid datorn och kedjerökte, full, med stripigt hår och bara ”vi vold lajk to mit jo”. Typ.
Åh fy, jag blir helt varm i ansiktet nu när jag tänker på det. För hon var så himla go. Värsta mysiga kvinnan, skittrevlig, kunde typ ingen engelska och ändå hade hon gjort sig besväret att skicka de här mailen till mig. Alltså jag får ont i magen nu av skam.

Vi stannade på lunchen i nio timmar. De första sju var det ingen som bölade men sedan blev det lite känsligt. Jag tänker inte gå in på detaljer men jag kan ju säga att livet inte alltid är vad man tror. Inte alls. Och tiden går. Sår är jävligt svårläkta men det tjänar ingenting till att vara bitter över sådant som varit. Som att pappa och Silvia bara ”vi satt här och skålade för dig när du fyllde 30” och jag bara gapade. WTF? HUR svårt är det att skicka ett kort? Skicka ett förtryckt Happy birthday och skriv ditt namn, det behöver inte vara mer komplicerat än så.
Men jag pallar inte sura.

För så här: jag förlåter honom för att han var ett jävla pucko som inte pallade hålla kontakten med oss efter skilsmässan. Jag gör det. Det tjänar ingenting till att gå och vara arg. Det var länge sedan jag var ett oskyldigt barn, jag hade också kunnat höra av mig tidigare. Ibland blir inte livet som man har tänkt sig, det är ingens fel.
Jag tänkte att resan skulle bli antingen en nystart eller ett ”okej, han är ett as, då vet jag, ridå”. Jag är oändligt glad att det blev det förstnämnda. Och jag är så oerhört stolt över mig själv, att jag vågade ta kontakt och att jag verkligen försökte närma mig min släkt med öppet sinne och utan fördomar. Utan ilska och bitterhet och den där klumpen i magen.

Jag är glad att jag fick de där blöta pappatårarna i håret och att jag fick höra att han alltid har älskat mig och min bror, att han tänkt på oss varje dag. Jag tror honom.
Och jag åker dit igen 17:e december.

Pappa, jag och Silvia.

15 reaktioner till “Summering av pappamötet

  1. Åh, blev lite blöt i ögat.
    Jag funderar själv på att hälsa på min pappa i sommar som jag aldrig någonsin på tjugofem år har träffat.

  2. Men fan så fint skrivet, klart fröken lipsill sitter på kontoret och snyftar nu… Och BRA av dig att släppa det faktum att han inte hört av sig och istället fokusera på att han faktiskt är riktigt glad att äntligen träffa dig. Och tack Mirijam för att du delade med dig av det fina!

  3. jag har aldrig kommenterat förut men läst i några månader, men detta, så himla fint. jag är också stolt över dig!

  4. jag gråter inte jag bölar!!!!
    min pappa lämna min mamma när hon vänta mig…. jag har ALDRIG gett honom en chans till o ta kontakt… han har försökt… försökt förklara… varför livet blev som de blev…. men jag kan inte smälta att han lämna min mamma…. hon stod ensam o uppfostra mig… gjorde allt för mig när hon blev så sjuk att hon inte kunde ta hand om mig… var fan va min far då????? ….starkt av dig o våga ta steget…. jag har inte förlåtit än….

  5. Jag gråter, helt skamlöst och med en stor klump i magen. Du är så inåthelvete cool och detta bevisar det ännu mer. Din blogg är en ynnest att läsa, tack för allt och hoppas att du och din papa får det fint.

Kommentera