Lang lunch igar, kom dit klockan ett och akte hem tio pa kvällen. Mitt mission var att inte bryta ihop helt och jag klarade väl en sju starka timmar innan det gick at helvete. Men jag antar att det är helt normalt.
Det tar pa krafterna att ställa sin far fragan ”HUR kan man inte ha nagat intresse av att se sina barn växa upp?”, och det är om möjligt ännu jobbigare att höra – och ta till sig – svaret.
Men vet ni, jag tror att det här blir bra.

11 reaktioner till “Puh

  1. Den frågan har jag inte ställt till min så kallade pappa än.. Vi bor ändå i samma håla och han tar ingen komtakt:( Fast jag klarar mig rätt bra utan den ändå.. Vet inte om jag vill ha ett svar, kommer nog ändå vara ett svar som inte kommer att ge mig någon förklaring. Hoppas att allt känns ok för dig! Förstår att det måste vara mycket som rör sig i huvudet på dig nu. Du är finast och bäst Gamfarm!! Stor kram

  2. :)Skönt att det är ok… i bland behöver man lägga bitar på plats i sitt ”livspussel” även om det gör ont/ Moster Hanna

  3. Måste kännas skönt att ha det avklarat. Starkt gjort att ta tag i hela situationen. Det fina är ju att du i framtida situationer, när saker och ting känns läskiga, helt enkelt kan plocka fram det här mötet ur minnet.

    Saker och ting kan vara läskiga, men oftast går allt fint 🙂

  4. Shit, nu har du fått mig att sitta här och lipa…. Superglad för din skull vännen! Ser fram emot att höra allt när du landat (fysiska och psykiskt..)

    Kramar!

Kommentera