Om 12 dagar åker jag till Österrike. Sedan jag köpte biljetten för två månader sedan har jag på något vis förträngt resan så fort jag börjat tänka på den. För det här är SÅ jobbigt. Kul och underbart och fantastiskt men så jävla läskigt att jag dör lite samtidigt…

Min mamma lämnade min biologiska far Jörg när jag var fyra år och min lillebror två, för att han drack för mycket, knarkade för mycket och inte var snäll. Hon flyttade hem till Sverige och han stannade i Österrike.
Hon träffade en ny man året efter så jag har med andra ord haft en pappa sedan 25 år tillbaks. Som jag vuxit upp med, som lärt mig åka skidor, som hjälpt mig med läxorna, som kört mig till fotbollsträningar, som gjort allt det där en farsa ska göra. Det är hans namn jag tatuerat in med resten av familjens. Han är min pappa.

Min biologiska fars före detta sambo höll kontakten med oss genom att skicka kort och pengar när vi fyllde år och till jul. Dom hälsade på oss i Sverige 1986, vi hälsade på dom i Österrike under en tågluff 1990 och jag och brorsan åkte ner på påsklovet 1994.
Sedan dess är det tyst. De separerade och det blev plågsamt uppenbart att det var sambon som skött kontakten med oss.

Nu har det gått 16 år. Jag är fan i mig snart 31, långt från den 4-åring som han en gång kände. Och om tolv dagar ska jag åka ner och träffa mina kusiner för första gången och – om jag inte ballar ur helt – även honom.
Ett liv fullt av missbruk har ju satt sina spår och han verkar inte vara någon skön snubbe direkt men jag tror ändå att jag vill träffa honom. Mest för att jag kommer ångra mig ifall han skulle dö.

Så, vad ska jag säga till mannen som gav upp mig och min bror? Som inte fått fler barn men hela tiden vetat att hans son och hans dotter någon gång lärt sig cykla, fyllt tio, fått sin första kyss, tagit körkort, utbildat sig till någonting, blivit vuxna. Jag är fan fukking 30 plus och min brorsa 28, undrar han inte om han blivit morfar?
Hur FAN kan man sluta bry sig om sina barn?

8 reaktioner till “Känslomässig berg- och dalbana

  1. Det är faktiskt nåt jag inte kan förstå, det där med att inte vilja träffa eller höra av sina barn. Det gör ont, ont, ont i mig när jag hör talas om det. En vän till mig har en syster som faktiskt har sagt högt till sin familj (och barnet!) att hon inte älskar sin förstfödda lika mycket som sina två andra pga pappan till den förstfödda. Eeeh, men hallå?Allvarligt? Man blir ju mörkrädd.

    Heja dig för att du tog steget!

  2. Ibland är det bättre när de håller sig borta men så känns det inte för den som blivit övergiven. Men även om de är närvarande så sätter de spår med sitt missbrukande och övergiven känner man sig ändå.

    Lycka till med resan!

  3. I hear you.

    och som jag sa.
    tack för du fick mig (ja. tack. ingen ironi) på min dito så det spruta tårar av allt man inte orkar tänka på.
    ilska. frågor. varför. hurkanhan. och allt det där.

  4. Ja jag undrar oxå det där.. Men jag hoppas verkligen att det kommer att kännas bra, att du kanske får svar på lite funderingar och sånt…
    Skickar den allra största kramen jag kan uppbåda!

  5. ja du det är en fråga jag kan ställa mig om och om igen. nu när jag har nemo så är det ofattbart hur man kan lämna sitt barn, men det gör man väl inte heller om man är vid sina sinnens fulla bruk. jag hoppas att det kommer kännas bra för dig att träffa din pappa och att du inte blir ledsen och besviken. kram!!!

  6. Först vill jag säga att du är modig, klok och allt det andra. Sedan vill jag säga en massa andra saker men det blir då en hel pocket men jag kan svara på en del av dina frågor. Frågor som: Hur kan man inte bry sig om sina barn? Tro mig när jag säger att det går nog inte en dag utan att din Far tänker på dig. Det går kanske inte en dag utan att skuld och skam finns med där på ett hörn. Jag själv har lyckats med att knarka och kröka bort mina tre fina pojkar. Tre vuxna pojkar som idag är besvikna på mig (med all rätt)Idag är jag nykter och drogfri och har varit det i ettusentvåhundrafemtiofem dagar men det är för min egen skull, inte för att få tillbaka mina tre pojkar. De kommer om de vill. Så ge farsan en chans. Han har inte valt bort dig, han har inte varit kapabel till att göra sina val.

    Lycka till/ John

Kommentera