Therese ville ha tips på hur man kommer igång med löpningen och även om jag i all välmening skrattar ihjäl mig lite åt att JAG, världens slappaste människa med universums kortaste ben, skulle ha ett svar på den frågan så tänker jag försöka.
Så här tror jag:

Man måste ha ett mål. Mitt problem är oftast att mina mål blir så orealistiska. Jag kommer igång, springer kanske tre gånger i veckan i två veckor och plötsligt har jag gjort upp en helt osannolik varannan dag-träningsplan med många mil löpning i veckan.
Ungefär då anmäler jag mig gärna till något lopp ett par, tre, sju månader framåt i tiden. Sen håller jag igång två veckor till, innan något kommer emellan och varannan dag blir var tredje, var tredje blir var femte, var femte blir… ja ni fattar. Och plötsligt står jag där på startlinjen till Springcross som en otränad idiot och undrar vad i hel-ve-te jag sysslar med.

Realist javisst, alltså. Men förutom att man ska ha ett mål så ska man även ha delmål. Om målet är tjejmilen på under en timme så kanske man ändå ska börja med att gå till Ica och köpa en liter mjölk, inte kuta runt som en vettvilling i närmsta skog och få skavsår, bröstsmärtor och blodsmak i munnen.
Jag fick en gång den fantastiska tipset att bara tänka ”okej, jag klär på mig och går ut, men om jag vill så behöver jag bara går runt kvarteret”. För det gör man ju aldrig. Har man väl kommit upp ur soffan och utanför dörren så går man gärna en bit till.

Om man aldrig har löptränat innan så tycker jag allt att man kan gå i fem minuter, jogga en, gå fem, och hålla på så. Och så ökar man successivt.
Det låter löjligt lite kanske, men när mitt ex släpade ut mig de första gångerna så var jag tvungen att ta paus efter den första långsidan på åkern vi sprang längs med. Sinnessjukt jobbigt!
Och blir det så där jag-måste-lägga-mig-ner-kräkas-och-dö-jobbigt så vill man ogärna gå ut nästa gång eftersom minnet av sin önskan efter ett valfritt skjutvapen att göra processen kort med, finns kvar.

Sen tar man det steg för steg (bokstavligt talat) tills man med bomullslätta taxben springer tjejmilen med solsken i blick och mungiporna uppe vid öronen.
Då är livet så jävla gött. Låt det vara det, gör det inte till en kamp.

Kommentera