Vet ni, jag tror att jag har blivit vuxen! Lite av flera anledningar, men mest för att jag har slutat bry mig om vad folk tycker.
Okej, det var lögn, men n ä s t a n  slutat i alla fall. Och så är min självkänsla så bra att jag inte längre behöver prestera saker för att tycka att jag är bra. Okej, det kan också ha varit en liten lögn, men i stort sett åtminstone.

Klockrent exempel: När jag var i Dalarna så badade vi i en liten skogsjö med klippor. Andreas hoppade först från elva-metaren och sen gick jag och Cilla upp på sexmetersklippan. Andreas satt i båten nedanför beredd med kamerorna.
Vi stod och kände lite på varandras puls ett tag, sedan hoppade Cilla. Jag kände bara ”HELL NO” när jag kollade ner i det mörka vattnet och kunde inte för mitt liv föreställa mig hur man hoppar UTAN att lägga sig i någon form av fallskärmsställning (= magen neråt) vilket hade varit sådär skönt när man träffade vattnet.
Cilla och Andreas satt i båten och väntade. Jag svettades. Pulsen steg. Jag kollade ner. Jag tog sats och sa ”okej, jag är redo!”. Kamerorna åkte upp. Jag väntade lite till. Andades. Tänkte, ”om jag inte hoppar så kommer jag ångra mig när vi åkt hem”.

MEN! Så insåg jag att, nej det kommer jag inte alls göra. Jag kände inte att jag skulle kunna göra det utan att kanske skada mig, så jag gick ner för stigen igen. Utan att må dåligt. Tänkte ”det är modigt att erkänna att man är feg” och var nöjd med det.

Sen gick Andreas upp och DÖK ner. Och då dök jag från ekan och tänkte att jag var rätt duktig ändå. 

2 reaktioner till “Att stå på kanten av en luftballong 3 000 meter upp och sedan hoppa, det är däremot helt lugnt

  1. Och det blir bara bättre. Jag har passerat 53 och gör vad som faller mej in och skiter högaktningsfullt vad folk tycker och tänker.Det är ju deras bekymmer.

  2. BRA beslut. Tyckte det där ko lite efter 30. Man ba: ok men jag skiter i om du tycker jag är en tönt.

Kommentera