Ser ni den rosa pärlan till vänster? Hon är min. Nu ska brorsan sälja henne på Blocket ”för att den står och tar plats”. Vafalls? Kan man ha vackrare trädgårdsprydnader?
Nu ska jag gå ut med Alfie, när jag kommer in ska jag berätta historien om denna folkabuss – aka Mirijams Sämsta Affär Ever.

Edit: Jo så här var det: Jag skulle spendera sommaren hos mina föräldrar i Norrland för att ta körkort. Året var… tja, 2001 kanske? 2002? När var jag i Kanada? Whatever, säg att det var 2001. Nio år sedan alltså.

Mamma och jag tog en tur till ett hus ute i skogen som våra vänner bodde i när jag var liten.I ett skogsbryn stod en mörkgrön folkabuss nersjunken i jorden och jag bara ”Mamma, jag MÅSTE HA den här bussen!”.
Hon stirrade på mig som om jag var helt spritt språngandes efterbliven och bara ”Mimmi, den har inte varit körd på hundra år, den ser ut som skit och du har ju för i helvete inte ens körkort” (Okej, eventuellt var det kanske inte ett exakt ordagrant citat, men typ).

Och så jag då. Envis som en hel jävla flock med getter och bara ”Jo. Den är min nu. Jag ska ringa X och se vad han ska ha för den”.
Så jag ringde X och han bad att få fundera. och sen ringde han tillbaks efter några dagar och sa ”Jag vill ha 8 000 för den”.

*gulp*

”8 000, HUR tror du att någon skulle vilja betala så mycket? Den har inte varit körd på hundra år, den ser ut som skit och jag har ju för i helvete inte ens körkort”, sa jag inte, utan jag sa att jaha det blir väl bra och det skulle jag väl kunna lösa.

Men. Det kunde jag inte. Så det tog för det första hundra år innan hela summan var inne på hans konto (vilket jag försöker strunta i att skämmas över, sabla ockerpris), men har jag bestämt mig så har jag, fråga vem som helst.
Så jag fick nyckeln uppskickad och släpade med mig brorsan, hans 240 och en bogserlina till min älskade lilla buss. När vi kom fram så ställde sig brorsan och stirrade på mitt mossbeklädda fordon och sa ”Vad ska du med den till Mimmi, den har inte varit körd på hundra år, den ser ut som skit och du har ju för i helvete inte ens körkort?”

Och så bogserade vi hem den och sen vidare till folkaverksta’n i byn och ytterligare ehh kanske 5 000 kronor senare så skulle den vara körduglig. Och det var den. Vi fick upp de nästan 60 små sprallande hästarna i 80 knyck på riksnitti.
Jag tog hem den till dit jag bodde och fixade jättemysigt i den (den är inredd som campingbuss med dubbelsäng och grejer där bak). Jag slet ut mögligt innertak och målade och bytte stolsklädsel och satte upp gardiner och grejade. Stod där i kvällssolen bredvid hästhagen och slog ihjäl myggen som försökte äta upp mig och gjorde fint. Min buss. MIN EGEN FOLKABUSS!

Och när det blev Urkult det året så hade vi den som campingbuss. Asnajs.
Tyvärr startade den inte så vi fick bogsera hem den till mina föräldrar. och det blev höst och det blev vinter och jag tog mitt körkort och jag flyttade till Kanada och jag kom hem efter ett halvår och tänkte att ”nu jävlar ska jag fixa bussen”.
Så jag köpte färg och R O L L A D E hela bussen rosa. Mycket fint. Satte på schnögga klistermärken på fönstren där bak och så.
Bogserade ner den till campingen på Urkult. Bogserade hem den igen.

Flyttade till Oslo. Bodde där i ett år. Flyttade till Göteborg. Bodde där i ett år. Tog fallskärmscert i Kristianstad och tänkte att ”Fan vad gött, jag kan ju ha bussen att bo i på klubben, istället för husvagn!”
Fick brorsan att bogsera den till Nisses bilverkstad.
Nisse ringde mig och sa – helt riktigt – ”Mimmi, den har inte varit körd på hundra år, den ser ut som skit och du har ju för i helvete inte ens körkort” men jag bara bad honom om att den skulle vara körduglig till våren, kosta vad det kosta ville. (Jag har förträngt vad jag betalade honom, men några tusenlappar antar jag).

Så, nu är vi alltså framme vid sommaren 2005. Min plan var att jag skulle åka hem till mina föräldrar, sova där en natt, köra och besiktiga bussen, hämta Carolina på Östersunds hoppfält och att vi sedan skulle göra en road trip ner genom landet. Det enda som Nisse inte hade var ett nytt batteri, annars skulle bussen vara i toppskick.
Mamma köpte ett batteri, vi körde till Nisse, bussjävlen startade inte.
ÅH ÅNGESTEN. Hade besiktningstid några timmar senare men det var bara tack och hej folkabusspastej på den.

Bogserade (känner ni också att det här är ett återkommande tema?) bussen till mina föräldrar, fick låna pengar av morsan och slängde mig på Blocket där jag hittade en Daihatsu Charade från artonhundrafrösihjäl utanför Bispgården. Fick skjuts dit av morsan, prutade ner skabbåket en femhundring till 3 500 och åkte till Östersund och hämtade Carolina.

Bussen fick stå kvar i Norrland. Typ ett och ett halvt år senare var det någon som skulle köpa den men som ångrade sig eller hur det nu var (har raderat enorma mängder data ur minnet angående alla turer med åbäket) men sedan dess har den bara stått på brorsans gård. Och nu har han alltså ledsnat och ska sälja den.
För att göra en kort historia lång.

6 reaktioner till “Buuuhuuu MITT HJÄRTA GÅR I BITAR!

  1. Fast Linda, du har ju faktiskt KÖRT den, jag kommer allt ihåg dina historier! ”Det sa bara VRRRÖÖÖÖÖL”.

    Hahahahah!

  2. Känns lite som historien om min mc.
    Den står och samlar damm här på jobbet. Sedan 2005… ähum.

  3. haha, vad får man på skroten? 1500? minst det i så fall, fast då slipper han ju frakta dit dom så… jag vet inte. Men dom är ju så långt ifrån körbara som det går.

Kommentera