En av rollerderbytjejerna på sjukhuset i dag trodde att Helena fortfarande hoppade fallskärm.
Helena förklarade varför hon hade slutat så här ”Jag kom till en punkt där man antingen måste börja hoppa jättejättemycket och bli riktigt duktig, eller sluta”.

Hej punkten. Jag känner nog att jag är där också.
Fy fan vad ont det gör.

10 reaktioner till “Ond insikt

  1. Ja men jag menar inte att jag måste bli grym, jag menar bara att jag gärna vill utvecklas över huvud taget och det gör jag ju inte om jag håller på som jag gör nu.
    Jag har ju knappt hoppat de senaste åren, har pluggat och haft lite sådär med jobb, fått ta mycket helger och vi har haft flygplansstrul och kasst väder. Jag är alltså inne på min sjunde säsong och har knappt 300 hopp. De senaste fyra åren har jag inte lärt mig något nytt alls typ, ”vi går ut i en horny, sen sitter vi”. I fyra somrar i sträck. Alltså, det är ju inte så roligt. Men visst, jag kanske kan bli solskenshoppare och bara spexa, drick kaffe och göra 4-5 hopp om dagen vissa dagar under hoppveckorna. Får se om jag tycker att det är värt det. Förnyelsen + dom hoppen + bensinpengarna osv blir ju en helt okej resa man kan göra istället. Ni får övertyga mig på midsommar om att det är värt att stanna kvar!

  2. Jag tycker lite som Madeleine – man måste inte vara himla grym för att hålla på utan det funkar att göra skojhopp när man känner för det. Sen är det kul att ha utmaningar, men man kan lägga dem på en nivå man känner funkar för en själv. Måste inte bli asgrym på allt men kanske att man iaf ska kunna göra schyssta dockningar på level i sitt (eller whatever ditt mål nu kan tänkas vara)

  3. Precis så kände jag, tiden och pengarna. Därför har jag en hobby nu som inte bara utövas på helgerna men visst känns det i hjärtat ibland. Jag saknar hoppningen och alla goa människor:( Men allt har sin tid och det var dags att göra något annat och nu lever jag för, huset, hojen och killen=)
    Kram

  4. Det där är en jättejobbig känsla och bara du vet vad du måste göra. Dock kan man hoppa utan att vara särskilt duktig bara för att man älskar själva hoppningen. Jag kan inte tänka mig att sluta men inte heller satsa igen (inte just nu). På nåt sätt går det, kanske för jag har fokus på nåt annat än hoppning, det funkar att ha det som sidehobby.

  5. Jag fattar precis Lina. Det är så jag känner nu också (så det här är svar till dig också mamma) för att det tar så sjukt mycket tid och pengar.
    Jag har så mycket jag vill göra och ska jag tillbringa varje ledig helg på klubben och göra av med flera tusen i månaden på något som aldrig leder någonvart? Och set SKULLE kunna leda någonstans så klart, men då snackar vi noll socialt umgänge i Malmö och kanske 5000 i snitt i månaden och dom pengarna spar jag hellre och/eller reser för.

    Och jag kan sakna åkningen som fan. Känna att jag missar något som inte alls är en del i allt det där längre. Tanken på att flytta norrut har slagit mig lite tidigare. Typ Östersund som har en schysst hoppklubb, nära till Åre och nära hem till mina föräldrar. Men så ska man ha ett jobb och jag tänker inte gå tillbaks till att typ jobba inom vården, och hur många tidningar finns det där? Typ en.

    Nej fukk. Dilemma.

  6. För att jag såg Hanna Teeter och de andra yngre tjejerna och hur bra de ville bli, medans jag inte kände att jag varken orkade eller ville pusha lika hårt… och så kände jag att jag hade gjort det så länge, att det var dags att plugga lite och så…
    Fast när jag flyttade till Seattle hade jag lite i åtanke att fortsätta, men det var som att göra slut med en långvarig partner… Jag kunde liksom inte träffas ibland utan att det gjorde ont, så istället slutade jag HELT!

  7. Vad fick dig att bestämma dig? Jag hade ju mitt trasig knä som gjorde att jag fick vila i ett år och råkade hitta hoppningen då. Och sen kom jag aldrig tillbaks.

Kommentera