Edit hemma i soffan: FUKK VAD JOBBIGT. Det där viljan och dom där taxbenen av stål som jag trodde att jag hade i morse: not so much. Prova smörkola. Eller brylépudding.
På tjejmilen spurtade jag sista KILOMETERN, var helt euforisk när jag kom i mål och resten av helgen, nu ville jag ge upp, kräkas och dö efter tre kilometer. 

MEN: det sjuka är att jag ändå sprang på 1.20.33, vilket ger en snittid på 6:43 minuter per kilometer, vilket i sin tur är ungefär samma tid som på Yddingeloppet i oktober.
Sjukt bra med tanke på att jag inte sprungit något i år alltså.

Så: Fett med grattiskommentarer och hurrarop i kommentarsfältet, tack. Det är jag värd.

6 reaktioner till “Jag dog inte, men ett tag kändes det som ett mer lockande alternativ

Kommentera