Caisa säger: Är det en sann historia det där om securitas? I så fall måste du berätta den från början i ett alldeles nytt inlägg! 🙂

Jag svarar: Men självklart är det sant! Skulle jag ljuga? Nej, just det.
Så här var det: För några år sedan när jag bodde i Göteborg hade jag seriösa planer på att bli hundförare och sökte jobb på Securitas. Min första dag på jobbet skulle jag lära mig vilka olika objekt vi hade, så jag fick köra ut med kakor till de olika ställena runt i Göteborg.
När jag kom tillbaks körde jag ner i garaget som ligger i källaren på huvudkontoret. Jag trixade in min svartvita bil bland de miljoner andra svartvita bilarna och tog fram mitt körschema för att fylla i antal kilometer jag kört.

När jag sedan tog ut bilnyckeln ur tändningen och med samma hand tog tag i pärmen med körschemat så råkade jag trycka ner låsknappen på nyckeln och låsplupparna försvann ner i dörren. Vaffan, tänkte jag.
Jag tryckte på upplåsningsknappen och hörde ett liten wroom från dörrarna. Inga pluppar kom upp. Jag tog tag i handtaget för att se om det gick att öppna. Wroom sa det igen, men det hände ingenting. Inga pluppar kom upp ur dörrarna. Jag började bli lite svettig.
Jag startade bilen igen men då gick larmet så jag stängde av den igen och bad tyst till gud att ingen av mina kollegor skulle vara i garaget. Jag började bli väldigt väldigt varm nu.
”Herregud”, tänkte jag. ”Ska jag bli tvungen att ringa tre våningar upp till chefen och be om hjälp?”

Till slut startade jag bilen, sket i att larmet gick, öppnade dörren, slängde mig ut och tryckte hysteriskt på låsknappen tills biljäveln blev tyst. Sen rättade jag till håret, torkade svetten ur pannan och såg mig omkring för att se om någon sett mig.
Men det var lugnt, det var tomt i garaget och med världens högsta puls tog jag hissen upp till mina chefer för att lämna tillbaks bilnyckeln. Puh.

2 reaktioner till “Klart att det är sant!

Kommentera