Jag har funderat en del på det här med vad jag är. Jag är ju svensk, min biologiska far (österrike) och min mormor (Lettland) till trots.
Jag ser mig aldrig som utlänning (jo, om Sverige är ute och hoppet står till Ö-rike eller Lettland i någon sport) och jag bryter inte längre (se framför er hur jag flyttade till Edsele i Ångermanland och pratade tysk-skånska), jag har till och med lärt mig säga ”riktiga” R.

Så, då var det avklarat. Svensk.
Men, vad är jag då i Sverige? Jag vill ju gärna se mig själv som skåning, men är jag det? Inom journalistiken så är det alltid ett himla snack om huruvida någon är svensk eller inte. Var det svenska ungdomar? Mörkhyade? Utlandsfödda? Svenskfödda invandrare? Andra generationens invandrare? Eller bara sjukt solbrända kids från Limhamn?
Jag är ju lika svårplacerad på sätt och vis: född i Lund (Skåne) och har tillbringat nästan varje sommarlov hos mormor i Dalby (Skåne) samt besökt folk här nere med jämna mellanrum hela mitt liv. Och nu har jag bott i Malmö (Skåne) sedan augusti förra året. Är jag skåning då?
Jag kan språket (höhöhö) är van vid kulturen och tycker om maten.
Min familj bor 120 mil härifrån, jag har haft 23 adresser sedan jag flyttade hemifrån när jag var 15, men jag har aldrig känt mig så hemma någonstans som i mitt kära Skåneland.
Räcker det?

5 reaktioner till “Funderingar…

  1. När jag tagit studenten flyttade jag från Trelleborg. Att flytta in till Malmö var aldrig något alternativ för mig även om alla kompisar gjorde det. Nä, jag visste att det var Göteborg jag skulle till. Här har jag varit nu i 8 år och har aldrig känt mig mer hemma nån annanstans. Vad jag skulle här och göra, tja det visste jag inte men det var det jag visste var rätt. Så klart det räcker! Säger jag som inte ens kan språket, men jag älskar maten 🙂

  2. For mig far du vara vad du vill!! He he he..Fast jag tror att jag ar stockholmare i sjal och hjarta… fast med liten dragning till Seattle.. inte Amerikan, utan seattle.. ha ha ha

Kommentera