Size zero och jag

Jag har tänkt ganska mycket på det där med storlek noll på sistone.
Eller, jag tänker typ alltid på träning, mat och godis och har konstant dåligt samvete för att jag är en sån jävla slacker.
Försöker bota mitt dåliga samvete genom att tänka saker i stil med ”jag är minsann nöjd med mig själv och jag går inte på all den här kroppsfixeringen och jag tänker inte låta några äckliga mäns sjuka ideal förstöra mitt liv och yada yada yada.
Fast det är typ tvärt om.
Och så går jag runt och funderar på om jag kanske har någon ätstörning light med allt vad det inenbär av förbud, fällor och ”imorgon är en ny dag, då jävlar!
Jag tänker att jag kanske är dömd att alltid gå runt och tänka på hur jag ser ut om man jämför med andra, på att alltid tänka på allt jag äter (jag är oerhört medveten om vad jag stoppar i mig och inte bara på ett bra sätt) och blir alltid lite avundsjuk när jag hör folk säga till andra ”vad fräsch du ser ut, du har gått ner i vikt va!?

Jag kommer igåg den våren jag och Tobe blev ihop, jag hade mått kasst ett tag och gått upp en del (fattar inte folk som blir smala genom att må dåligt, hallå är det bara jag som tröstäter?) men genom träning och lite GI-koll gick jag ner från 72 till 59 kg över en vinter.
Åh, det var fantastiskt, komplimangerna haglade ska ni veta! I loved it!
Jag älskade att köpa kläder, allt satt så fint och JAG FICK ALDRIG PROVRUMSÅNGEST utan bara stod där och njöt. My god. Det var tider det!
Men så slutade jag röka, blev sambo och gick upp 7 kg.
Inte på en dag så klart, utan lite smygande liksom. Och så började jag på Skurup och vårdspringet byttes mot stillasittande i skolbänken och de 7 kilona satt där de satt.
Fick köpa ett förmånligt träningskort genom Jenny (tack!) och blev jätteduktig på att gå till A&C. Body Pump, Body Balance och joggingturer i Pildammsparken flera gånger i veckan i mars och april. Min träningsdagbok på Funbeat var en fröjd för ögat och jag kände mig extremt hälsosam.
Men så blev det maj månad och av de 23 första dagarna var jag layoutchef på examensarbetet i skolan, jobbade extra på Kvällan 10 nätter, skrev ett personporträtt på 7 500 tecken och var i Sthlm på bröllop i fyra dagar.
Jag hann inte träna. Jag var så trött så jag visste inte var jag skulle ta vägen.
Och sedan var det kört. Jag hade slungats ur min goda cirkel (ni vet, man tränar och vill inte äta onyttigt) och orkade inte ta mig tillbaks. Och där är jag kvar.
Gaaah! Hur gör man för att införa lite jävla självdisciplin i sitt liv? Jag gillar ju att träna.
Tips emottages tacksamt!

Anyway, det var inte detta det skulle handla om utan det här: Jag har tydligen – jämfört med många andra – riktigt sunda ideal. Och det är sjukt.
Även om åt helvete för stora delar av min hjärnkapacitet läggs på träning mat och snask (eller avsaknaden av den) så finns det folk som har mycket större problem, och det är size zero fansen.
Igår läste jag en blogg där en tjej skrev typ ”Jag har alltid vägt 55 kg, nu väger jag 59 och ska ner till 55 igen men jag måste ha fått något fel för jag är inte nöjd med 55 längre, jag vill gå ner till 50 och det är så konstigt jag har aldrig tänkt på såna här saker innan men nu är allt jag kan tänka på hur snyggt det är med storlek 34 alla mina kompisar har det och jag är en jävla klump bredvid dom Victoria Beckham är typ det snyggaste som finns!”

Och jag bara va?!
VA!?

För jag vill ju bli smal och snygg, inte smal och ful. Jag vill se sund ut, ha rosor på kinder och solsken i blick och rutor på magen. Jag vill inte att folk ska oroa sig över att jag kommer gå sönder om jag sparkar boll med mina ungar.
Jag vill se ut som Cameron Diaz och Gwen Stefani, inte skelettet från Nightmare before christmas. Så helt osund är jag kanske inte?

Ja tack!
Ja tack!

Hrrm. Nej tack.

Verkligen inte. Hur fan orkar hon springa?

Fatta att det sitter brudar och bara ”Guuud vad snyggt, kolla in hennes ben, så snygga, och hennes ljumskar, jag önskar att jag också behövde vrida trosorna så där i flera varav för att dom inte skulle ramla av.”
Orka.

Nej, inte som Jack heller.

3 reaktioner till “Size zero och jag

  1. Ett tips som kan låta lite skumt är att när man faller ner i ”åh vad tråkigt att träna”-gropen köper man nya skitsnygga träningskläder. Jag brukar slå till på ett snyggt träningslinne eller nåt, och plötsligt vill jag ut och kuta och se tuff ut. Fick nya löpskor av mamma i helgen, och kan knappt vänta tills imorgon då jag får testa dem! 🙂 Annars var madeleines tips också jättebra!

    Gilla

  2. Gud vad bra, det där med ”dag e jag jättetrött så om jag ens tar på mig löpkläder och lunkar 15min så är det bra!” för det är nog där jag rasar igenom, att jag fan inte pallar springa min vanliga runda och då bara skiter i allt, tar inte ens en promenad liksom.Bra tips, tack Madeleine!

    Gilla

  3. Mitt bästa träningstips är att vara lite mer snäll mot sig själv. ”Typ att idag e jag jättetrött så om jag ens tar på mig löpkläder och lunkar 15min så är det bra!” eller ”shit va trött jag e men plaska lite i badet kan jag göra”. För mig funkar det skitbra för jag gillar ju också att träna och så blir det mer än vad man tänkt sig, för att man gillar det. Fast ibland tänker jag bara att jag inte kan hinna allt och att det får vara bra ändå. Man kan inte jobba extra, plugga heltid, umgås med kompisar, hoppa på helgerna, vara social hemma, träna, äta nyttigt. Det går liksom inte och ibland får träningen stryka med. Fast du e ju rätt grym ändå! Jag hade känt mig cool om jag kunnat producera de texter du gör iaf 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s