Äntligen en regnig dag

Jag älskar solen, verkligen. Det känns fantastiskt (och väldigt konstigt) att endast vara i mitten av juni men ändå få påminna sig om att sommaren faktiskt endast bara börjat. Men alltså, naturen? Alla gräsmattor är gula och sönderbrända, pionerna slog ut och dog på tre dagar och det är både bevattningsförbud och hög brandrisk över nästan hela Skåne.

Därför var det väldigt skönt att höra åskan mullra igår och ligga och lyssna på det helt hysteriska störtregnet som kom vid läggdags. Och i dag börjar dagen med detta:

Håll tummarna för att ungarna blir lite sega av gråvädret, det här med att ha innedagar är inte alltid lika rogivande post barnafödande tyvärr. Men efter 50 dagars solsken kanske dom också uppskattar lite svala vindar och regnsmatter mot rutorna. Hoppas!

TUT TUT, nu äger jag äntligen en motorcykel igen!

Okej, vi körde ju till Kristianstad igår för att köpa en motorcykel till mig! Lastade in hojkläder och barn och snacks och roadtrippade oss fram längs E22:an i gassande sol på eftermiddagen när Tobbe jobbat färdigt. ”Om den är skit så kommer vi inte ta den, det förstår du va?” frågade min realistiska sambo som vet hur överpepp jag kan bli på saker som inte är värda att bli överpeppad på.

Men den var inte skit. Den var faktiskt riktigt bra, men behöver definitivt en lite mer proffsig approach på vissa av de ombyggda delarna för att se snygg ut på nära håll, och så måste jag byta bromsbelägg och packboxarna, men det kan Tobbe fixa (jag vet, lyxigt att ha en kille som bygger motorcyklar när man själv inte kan ett skit). Så är det något jag får lägga tid och pengar på så är det att fixa det, men det funkar ju att greja med sedan i vinter, den är klart körduglig nu och besiktigad oktober ut.

Sista jag körde var våren 2013, gravid i vecka 28 med Sigge och på min Kawasaki ER6 som jag kört väldigt mycket under typ två år. Jag minns att jag tyckte att det var asläskigt att köra med körskolans hojar de få lektioner jag tog eftersom allt är annorlunda. Vikten, tyngdpunkten, bredden på styret, avståndet till marken osv. Jag som har universums kortaste ben uppskattar ju också att faktiskt nå ner med fötterna när jag väl står stilla. Det första jag kände när vi svängde upp framför säljarens hus där hojen stod på uppfarten var: fan vad stor den är. Provsatt den iklädd jeansshorts, flipflops och linne och den kändes inte alls som ER6:an. ALLS. Såklart, eftersom det är en annan motorcykel. Men Tobbe provkörde den, gav tummen upp och vi gjorde affär, och sedan körde Tobbe den till Statoil så vi kunde tanka både oss och våra fordon innan jag bytte om och skulle köra hem den.

Det var SÅ varmt. Säkert minst 25 grader trots att klockan var efter 18 på kvällen, och jag svettades som ett litet as under alla lager av mc-kläder, och då hade jag ändå bara min skyddsväst och hoodtröja på. Jag satte mig på motorcykeln och allt kändes fel och svettigt och varmt och jag började känna att detta inte alls var någon bra idé. Hur fan kör man ens motorcykel? Kunde knappt kolla ner för att se var fotpinnarna, bromsen och växeln satt eftersom hjälmen tog emot bröstplattorna på västen, lampan för neutralläget är ur funktion och jag kom plötsligt på att jag ju hade en digital gastighetsmätare på gamla motorcykeln som visade allt så fint, från hastighet till varvtal, vilken växel som var i och hur mycket bensin som var kvar. Här visades typ bara hastighet och inget mer, så nu skulle jag liksom behöva lyssna och känna hur den gick, utan att få ett litet digitalt facit att titta på. Helvete. Men Tobbe körde iväg med kidsen och jag lade i ettan och kom iväg och så fort jag satt upp fötterna på fotpinnarna så ba:

Ahhh! Just det, det var så här det var! 

Man använder ju hela kroppen när man kör: man kopplar (och trycker på blinkersen) med vänsterhanden och växlar med vänsterfoten. Ettan är neråt, ett steg upp är neutral och sedan kommer de andra växlarna uppåt, så man ska in med tån under växelpinnen och trycka upp ett steg för varje växel när man drar iväg och sedan tvärtom när man saktar in. Med högerhanden gasar och handbromsar man, och så är fotbromsen vid högerfoten. Alla tentakler ute alltså. Jag körde E22:an hem, dvs nio mils motorväg, inte det roligaste men skönt att få sitta in hojen ordentligt och vänja sig vid allt som sitter på nya ställen. Mest konstigt är fotpinnarna som sitter precis där jag vill sätta ner fötterna, så de måste jag flytta på lite, och så är styret lite smalare än vad jag är van vid, men det kändes helt okej snabbt.

När jag kom in i Malmö blev jag lite stressad eftersom jag inte känner av växlarna riktigt och inte lärt mig höra på varvningen var jag är, så jag fick ett snabbt motorstopp när jag skulle iväg vid ett rödljus, men sedan gick det bra hela vägen genom stan. När jag skulle parkera däremot, OMG! En stillastående motorcykel är väldigt tung att använda som gåcykel, speciellt om man inte når ner ordentligt med fötterna och SPECIELLT om fotpinnarna är lite i vägen. Jag kunde alltså inte gå bakåt med den och ställa mig nedanför lägenheten, utan var tvungen att hitta en lucka där det lutade lite lite neråt så att den rullade bak av sig själv. Lite pinsamt att påbörja en parkering för att sedan behöva gasa iväg i vredesmod för att man känner sig som ett barn som lånat mammas för stora cykel.

Men till slut så! Parkerad, låst och redo för nya äventyr! Så jävla glad och nöjd och med en ökad livspepp på hundra miljoner procent! Majsans hojsommar börjar NU!

Är du pepp på att själv ta mc-kort? Min första körlektion kan du läsa om härHär är alla inlägg från när jag övningskörde, här är mitt favoritinlägg och mc-inläggens motsvarighet till förlossningsberättelse: när jag klarade uppkörningen och här är alla inlägg efter att jag blev klar med kortet. Är du också sugen så bara gör det, det är så himla sjukt roligt!

Gissa vem som ska bli med motorcykel igen?! Ledtråd: det är jag!

Jag tog mitt mc-kort i oktober 2012 och blev gravid en månad senare. Jobbpendlade som preggo på våren 2013 fram till runt vecka 28, sen blev jag för otymplig. Så föddes Sigge i augusti, sommaren efter blev jag gravid igen och vågade inte riskera nåt eftersom det var massa komplikationer med graviditet nummer ett, Juno snittades ut i april 2015 = ännu en sommarsäsong borta, och sedan startade jag eget företag och det lilla av tid, ork och pengar som fanns kvar försvann.

Förrförra sommaren var jag sjuk av trötthet och hade aldrig fått till att börja köra igen, förra sommaren var tröttheten mindre men jag flyttade studion i juli och det kostade både tid och pengar. Så i fem somrar har jag känt att något stort har saknats i mitt liv!

Och det har nog varit min ledsnaste grej med att bilda familj och starta eget – att den enda hobby jag någonsin verkligen gillat försvann. En sak som kändes så himla mycket jag, som bara var min. Ni som känner mig eller bara följt mig länge vet hur jag kämpade med krypkörningen, hur jag åkte ut till fallskärmsklubbens inhängande parkering alla kvällar efter jobb en hel sensommar och bara körde och körde och körde runt de där konerna på banan jag mätt ut och sprayat upp enligt teoriboken.

Ni minns min ångest över att inte klara uppkörningen – och min glädje när jag nailade den på första försöket trots att jag körde upp privat i en ny stad (och till och med fick beröm av trafikinspektören). Åh vad jag har längtat tillbaks!

Men som det heter – plötsligt händer det. En billig hoj dök upp på Blocket och jag kände att okej: fan nu gör jag det! Det är en 35 år gammal ombyggd Honda CBX 750f som behöver lite kärlek men absolut går att köra med, och till helgen hämtar jag hem henne.

Nu ni, nu blir det åka av!